Läste ni den här texten i The Guardian? Om att det bästa man kan göra för miljön är att hålla barnaskaran liten eller inte få barn alls (vid sidan om det ska man såklart också undvika att flyga, sälja bilen och äta vegetariskt och källsortera). Att uppmana folk att inte göra så många barn är såklart kontroversiellt, längtan efter barn är svår att kontrollera och barnnormen är så cementerad att många säkert ser det som ett angrepp på sitt privatliv att begränsa familjens storlek. Samtidigt är det ett konkret sätt att försöka rädda det som räddas kan av jorden. Jag föreställer mig att antalet barn i en familj snart kommer att bli ett lika vanligt argument som flygskatt och äta vegetariskt. Hur känner ni för detta? Skulle ni kunna tänka er att göra avkall på familjens storlek för miljöns skull? Med en ny baby i huset kan jag miljömässigt inte vara speciellt nöjd med mig själv, men lovar på heder och samvete att det får räcka med barn nu. Det finns såklart ingen poäng med att skuldbelägga familjer med många barn, däremot tror jag att vi kanske måste etablera faktumet att fler människor på jorden leder till mer konsumtion och slitage och att folk i framtiden är tvungna fundera över och troligtvis begränsa storleken på sina familjer. Orättvist, men vem har sagt att livet är rättvist. Och lär förresten också den här långa och fruktansvärda texten i New York Magazine om hur åt helvete det redan går med den globala uppvärmningen.

Anna skrev: "...Sen undrar jag om du har några tips på hur man själv kan sprida information och uppmuntra folk att läsa printmedia, olika tidskrifter, osv. Läsekretsarna åldras och många är inte längre intresserade av att prenumerera eller läsa en papperstidning. Det är ju också en fråga om tid, märker tex att många helt enkelt inte har tid eller intresse för att läsa något som de själva kanske ingår i målgruppen för. Vad kan man göra för att sprida intresse och uppmuntra folk att köpa/prenumerera på olika mindre tidskrifter istället för att bara läsa gratis på internet? Finns det något mer vi kan göra för att säkra arbeten för skribenter i framtiden? Alla tips välkomnas! Ville Vad skulle du rekommendera att man svarar de som undrar om mer nischade magasin verkligen har en läsekrets, dvs egentligen ifrågasätter oss som skriver artiklar till dem (och ens framtida yrkesmöjligheter, kan man leva på det? vem läser det? är verkligen någon fortfarande intresserad av det? osv)?" Svårt och bra fråga! Mitt mest optimistiska jag tror så här: Papperstidningen kommer att vara en lyxvara som på sin höjd dimper ner på hallmattan/landar i postlådan under helgerna. Däremot kommer de digitala versionerna att bli allt bättre och folk kommer att betala för det. På samma sätt som folk slutade ladda ner musik då Spoitfy, Tidal, Apple Music etc kom och filmer då Netflix, Amazon, HBO, Hulu osv lanserade tjänster kommer folk snart att inse att på samma sätt som man betalar för nöje på internet, är det lika naturligt att man betalar för journalistik. I USA där presidenten startat ett informellt krig mot bland annat New York Times och Washington Post har det lett till att tidningsprenumerationerna faktiskt ökat. De som inte tror på Trumps agenda har protesterat genom att prenumerera på dagstidningar och på så sätt stöda den fria pressen och indirekt demokratin. I ett demokratiskt samhälle är nämligen journalistiken en av grundpelarna. Det måste finnas en oberoende instans som granskar den politiska och ekonomiska makten. Exempel: När statsminister Juha Sipilä försökte påverka public service-bolaget Yle halkade Finland ner från första platsen på listan på länder med bäst pressfrihet (USA ligger på plats 41). Nuförtiden florerar det konspirationsteorier om att pressen är nåt slags egen maktkonstellation i sig. Och det ÄR den visserligen, men på ett annat sätt än vad dessa konspirationsteoretiker kanske tror. Media är inget statiskt organ i sig som försöker ta över regeringen. Media ska kunna granska vem som helst och vilken institution som helst utan att bli bestraffade. Journalistikens makt handlar om vem som får komma till tals, hur hen ser ut och vad/vem hen representerar. Därför är det ytterst viktigt att journalisterna rannsakar sig själva, att de är utbildade och att de får betalt för sitt jobb. Ingen kan göra ett bra jobb utan lön. Gällande nischade tidningar tror jag faktiskt att deras läsekrets är så pass lojal och intresserad att de kommer att överleva. Införstått såklart att de är relevanta, välskrivna och att journalisterna anstränger sig för att tänka ett steg längre och ständigt utvecklas. Jag tror med andra ord att en viktig del i att få folk att betala för journalistisk är demokratiargumentet. Att ett fritt samhälle kräver en fri press och att en fri press måste finansieras. Jag tror också på utbildning, att människor som är konspiratoriskt lagda, eller bara tror att de lurat systemet, som hittar Yotube-klipp om "den riktiga sanningen" förstår skillnaden mellan att en mer eller mindre anonym/oberoende person slänger ut sig alternativa versioner av verkligheten, fattar skillnaden mellan riktiga journalister och ja... Youtube-klipp. Jag kan fatta att det är kittlande och spännande med någon som säger att hen är emot etablissemanget och eliten, men i praktiken är faktiskt journalistiken (i Norden) oberoende. Så länge som den finansieras, hellre av  prenumeranter och annonsörer än till exempel direkt av statsmakten. En viktig aspekt med printmedia och traditionella nyhetssändningar på radio och tv är att nyhetskonsumenten då får ett paket av information som hen kanske inte själv visste att hen var intresserad av. Bra journalistisk är folkbildande.  Det är liksom i allas intresse att leva i ett land med fungerande och oberoende journalistik (obs: journalistiken är aldrig neutral eftersom ingen människa är neutral, men det kan vi prata om i ett annat inlägg). Exempel på viktig och aktuell journalistik: när New York Times grävde fram Donald Trump JR's e-postkorrespondens med rysk advokat som lovade "smuts" på Hillary Clinton mot vissa gentjänster om Trump senior blev president. Svar på din fråga är antingen den här långa harang, eller bara kort: om någonting du konsumerar är gratis är det du som är produkten. PS Detta, tillsammans med feminism, är en av våra kärnfrågor i Magnus och Peppes podcast. Lyssna vettja!

Jag kan inte minnas när jag senast skulle ha haft en så här lång bloggpaus. Anlände till Stockholm tidigt imorse och ska samla ihop spillrorna av mig själv och försöka bli hel igen. Jag har helt enkelt utsatts för kombinationen dålig wifi och extremt mycket barnansvar. Ber om ursäkt för min frånvaro. "Ursäkter, ursäkter", säger ni nu, men jag ska svara på alla era kommentarer (tack för dem och för alla boktips!) så fort jag bara hinner. Förutom att hänga med min mor på vårt sommarställe, besöka min mormors 102-åriga syster Karin och hälsa på min vän Friman och hennes hund Ebba har jag befunnit mig på syrrans sprillans nya sommarhus i Åbolands skärgård. Skärgården måste var en av de finaste grejerna med Finland. När det mojnar på kvällen och öarna bara ligger och gonar i havet medan det aldrig blir riktigt mörkt.Så fint att jag nästan får tårar i ögonen (nästan, man har ju ett hjärta av sten ändå). Tycker också att det är så coolt att folk verkligen bygger hus och att de kan finansiera det. Känns långt ifrån verklighet, både ekonomiskt och tålamodsmässigt, för oss. Lyckligtvis kan man få inbjudningar till andras.   Kusinerna har lekt medan syrran och jag romantiserat deras sommarlovstillvaro genom att tala om vilka minnen de håller på att skapa. Minnen for LIFE! Min svåger Miika har också tagit på sitt ansvar att göra Vidar till en riktig finsk man (typ i motsats till vad han föreställer sig att vi vanligtvis gör: äter ostron i Santa Monica och sitter stilla i trafiken) och har eldat brasa, huggit träd, byggt terrass och åkt båt med Vidde. Extremt uppskattat och någonting Maggan och jag aldrig skulle ha klarat av att lära pojken. Åtminstone inte utan att ha youtubat det först.       Min dröm var att sitta på bastulaven med en sval öl, svalka oss på den nybyggda terrassen, kanske ta ett dopp i havet och föra långa diskussioner med min syster. Eftersom Majlis befinner sig i en fas då hon får panik, och antagligen låter ungefär som Hesa Fredrik i Stockholm häromdagen, ifall jag befinner mig längre bort än 20 centimeter från henne (plus kring åttio andra barn som pockade på vår uppmärksamhet) gick inte min bastudröm i uppfyllelse.  Men det kommer väl en tid för det också. Måndag kväll skjutsade Miika Vidde, Majlis och mig till färjan som skulle ta oss över till Stockholm. Fick panik över att försova mig under den korta landstigningen i Stockholm och låg vaken från klockan halv fyra. Strategiskt ett dåligt beslut med tanke på hur lite jag sovit de senaste veckorna, men vad gör man. När vi kom iland och började klättra upp för Värtavägen möttes vi av en sömndrucken figur i mörkblå stövlar, jeans och ljusblå james perse-kofta. Det var MAGNUS! Blev glad. Alla vet ju att en av de största kärlekshandlingarna är att möta folk på flygplatser, hamnar och tågstationer. Nu sitter jag här nyduschad med wifi, och älskar staden.  

Häromdagen hörde min vän Kiri av sig och sa att hon skulle åka till Balkan på semester och undrade vad jag rekommenderade för läsning inför och på resan. Jag blixtsnabbt: Negra Efedics "Jag var precis som du". Lade sedan till att Efendic dessutom sommarpratat på Sverige radio för bara nån vecka sen. Sen gick jag omkring och skröt för alla i min närhet (Magnus och Pyret) om hur bra jag är på att rekommendera läsning. Så obehaglig är jag att umgås med. Pyret och Magnus ba: "Jaja, gäsp" Ifall det finns någon som uppskattar mina tips kommer här tio riktigt bra böcker att läsa i sommar:

1. "De förklädda kvinnorna i Kabul" av Jenny Norberg. En riktigt bra, välskriven och spännande dokumentärroman. Nordberg skriver om "bacha posh”, flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. Om Afghanistan, könsroller och politik. Vill minnas att Nordberg skrivit ett reportage om vad som hände sen, för er som inte fått nog alltså.
2. "Maken" av Gun-Britt Sundström. Maken kom ut redan 1976, men visar på ett tydligt sätt att inte mycket har förändrats mellan kvinnor och män. Nuförtiden finns det visserligen föräldraledighet och andra politiska beslut för att främja jämställdheten, men de osynliga förväntningarna och könsrollerna ser exakt likadana ut som för fyrtio år sedan.
3. "Det är natten" av Karolina Ramquist. Detta är mer av en essä om att skriva och framförallt att tala om sina texter. Mycket bra. Och får du mersmak rekommenderar jag resten av Ramquists verk: "Alltings början", "Flickvännen" och "Den vita staden". Välskrivet och feministiskt.
4. "Vända hem" av Yaa Gyasi. En släktkrönika i sju generationer, som tar sin början vid 1700-talets mitt, på Afrikas västkust där britterna bedriver lukrativ och slutar i San Francisco i USA. Slaveriet förklarat i romanformat.
5. "Drick värmen ur min hand" av Bengt Olsson. Låt inte den något pretentiösa titeln skrämma bort er. Detta är en fin kärlekshistoria, som kanske inte alls är en kärlekshistoria utan mer en vardagsskildring om vänskapen med en hund.
6. "Störst av allt" av Malin Persson Giolito. En kriminalroman om en skolskjutning i Djursholm. Mycket lite blod, men däremot klasskildringar i dagens Stockholm och ett helt äkta tonårsspråk (tror jag).
7. "De Polyglotta älskarna" av Lina Wolff. En välskriven roman om en litteraturkritiker, om relationer och om en släkt i rom.
8. "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara. Fyra vänner i New York, en av dem har en hemsk hemlighet. Om universitetslivet, klass och vänskap på östkusten i USA. En tegelsten, men den bästa tegelstenen du läser i sommar.
9. "Världens vackraste man" av Lena Ackebo. Två systrar, den ena pensionerad lärare, den andra hemmafru, åker till Mallorca på semester. Om syskonskap, minnen som avviker från varandra, avundssjuka och att bli kär på gamla dar. Så bra! Håller på att tugga mig igenom uppföljaren "Kära Barbro" as we speak. Underbart med uppföljare.
10. Det här känns nu extremt skrytigt, MEN tycker också att ni ska läsa "Livet & Patriarkatet". En liten, rolig handbok i feminism. Också en utmärkt present att ta med sig när man hälsar på folk i sommar. (om jag får säga det själv, men det får man väl inte längre i det här landet).

Kan inte ni som läst nåt bra nyligen komma med förslag på utfyllnad av listan? Och så måste jag ju nämna Mellan raderna med Jihde och Öhman som varje vecka tipsar om bra läsning. Och sen borde ju barnboken komma ut i augusti och "Mitt Los Angeles" senare i höst, men mer om det sen.

Jag ska precis åka ut på vischan med mamma, Vidar och Majlis. Eftersom internet är obefintligt på stugan hade jag tänkt pressa ur mig ett snabbt blogginlägg innan vi drar, men allt jag vill blogga om kräver lite mer omsorg än tjugo minuter. Bland annat följande: Systerskapet och om hur det INTE handlar om att backa alla kvinnor okritiskt. Kvinnor kan också vara rasister, antifeminister, homofober eller annat. Systerskapet är inget frikort som ger en rätt att behandla andra människor hur som helst. Det systerskapet ÄR är att glömma bort uppfattningen om att there can be only one. Att det bara finns plats för en kvinna på scenen, i styrgruppen, i politiken etc. Systerskapet handlar om att se patriarkatet och förstå hur det systematskt nervärderar kvinnor och att själv medvetet motverka detta. Systerskapet är att lyfta och ge plats åt kvinnor. Att inse att jämställdhet handlar om att de som inte är vita medelklassmän får jobba lite extra för att nå samma resultat som snubbarna. Hur man faktiskt inte behöver "ta debatten" och ge plats åt nazister, rasister och kvinnohatare i sina social media-flöden. Att yttrandefriheten också betyder att man kan bli emotsagd och det inte är samma sak som att bli nedtystad. Efter att ta tagit bort den anitfeministiska snubben från mitt Facebook-gäng känns det som om jag kan andas djupare och lugnare. Jag behöver inte honom där för att påminna mig om alla rövhål där ute. Om att män borde läsa mer skönlitteratur. Om hur journalister och krönikörer ska tänka steget längre, inte bara upprepa redan dokumenterade tankar. Fast detta ska Maggan och jag tala om i nästa podd så det behöver jag kanske inte blogga om. Men det får ni ta sen för nu drar jag! Hej då så länge!

Resan över var förresten väldigt lyckad. Vi skålade för mamma och åt middag på en restaurang med en avsmakningsmeny. Rekommenderar! Sedan simmade kidsen i bollhavet och vi andra gick ut på däck för att se Viking Mariella glida igenom den åländska skärgården. Här passade en snubbe på att fria till mig, men tackade nej. Skulle ha känt oartigt mot Magnus att ta emot erbjudandet.     När vi orienterade oss ut från Viking Mariella imorse, en kvart efter att färjan tagit iland, kände jag mig som Rick i The Walking Dead, när han vaknar upp på sjukhuset och upptäcker en helt öde värld. Skulle inte ha blivit förvånad av att möta en zombie eller två. och det gjorde vi väl, men de var väl mer bakis än döda. På tips av mim goda vän Minna åt vi frukost på El Fant på Katrinegatan. Mycket gott! Magnus ba: "EXAKT så där ska en bit mozzarella se ut!" Jag: "Det är en pocherat ägg" (fast håller med honom om osten) Nu har jag precis skjutsat Maggie till Stockholmsflyget, någon måste ju göra Nyhetsmorgon också, och ska själv hälsa på släktingar och sedan ta mig ut till min mammas sommarställe och senare till Pyrets. Ensam med två barn. Just saying.

Mamma fyllde ju år och som present tog vi henne på en liten resa över till Stockholm. Hon tycker det är skitkul (kanske inte hennes exakta ordval), men blir fort trött (ni minns stroken) så vi försökte planera enligt möjlighet till vila. Vi lunchade bland annat på Elverket och gick sedan tillbaka till hotellet för en liten siesta. Sen började det roliga. Himlen klarnade upp och vi promenerade i samlad trupp till Djurgården. Två av mina absoluta favoritpersoner på bilden under. SÅ bra människor. Jag hade reserverat bord på restaurang Soliden som ligger med helt okej utsikt över scenen. Där satt vi sedan och mumsade på nypotatis medan Per Gessle sjöng om sommartider. Jag kan inte påstår att det inte skulle ha varit lätt kaotiskt med alla barn, men det det var också extremt mysigt och fint och stämningsfullt.  Sen promenerade vi hem genom den ljusa sommarkvällen och ja ba: VARFÖR bor vi inte i Stockholm? Vacker stad ändå. OCH att äta middag på Allsången, tycker själv det var en genial idé. Men det får man väl inte längre säga i det här landet.

Läste häromdagen igenom era recensioner på Itunes om Magnus och Peppes Podcast och blev så jäkla glad. TACK! Tack för att ni tagit er tid och skrivit ner några ord. Uppskattas så himla mycket. Från och med det här avsnittet ligger vi förresten på WeCast och inte längre på Soundcloud och i veckans avsnitt diskuterar vi om begreppet mångkulturalism borde ersättas med postnationalism, Magnus berättar hur det är att slitas från sin familj vid en landsgräns och så talar vi om varför finska hiphop-artister inte är rasistiska, men nog tydligt kvinnofientliga i sina texter. Ett späckat avsnitt, om jag får säga det själv. Jag var ute och åt middag med en gammal och tog farväl av honom så sent att jag kom hem bara en liten stund innan Magnus skulle gå på morgontur på TV4. Sen väckte Majsan mig vid sex och är nu så mjuk i skallen att jag inte hittar embed-koden på Acast. Därför denna simpla länk. och så finns vi ju SÅKLART kvar på Itunes där de flesta av er lyssnar.  

Igår tog jag en promenad med en kompis som berättade att hennes åttaåriga dotter åkt buss hemifrån och till skolan helt själv. Busshållplatsen ligger visserligen precis utanför hemmet och ändhållplatsen är skolan, men kompisen sade att hon ändå led av en fruktansvärd ångest när barnet åker hemifrån. Jag tänkte på Engla, sa hon. En annan kompis berättade stolt att han haft en medveten strategi för sina söner. Att han avsiktligt lärt sina söner att åka buss, spårvagn och metro så fort de började lågstadiet.  I dag åt vi middag på den nya kvarterskrogen Paraden då en kompis vandrade förbi och frågade om jag hade lust att äta frukost på samma ställe med henne följande dag. Jag sa JA, men den slog det mig att både Magnus och svärmor Diana jobbar och att jag skulle vara tvungen att ta med ungarna. Ej en ideal situation. Tvekade. Som den trogna läsaren av bloggen vet gör barnsällskap mig osäker och svettig.   Men så slog det mig, kanske jag kunde ta Majlis under armen och lämna Vidar hemma med ett tv-spel/film. Restaurangen ligger ju precis granne med huset vi bor i och ifall jag skulle behövas är det bara för Vidde att gå ner för trapporna. Kunde till och med ha Skype öppet.   Hur gamla har era barn varit när ni lämnat dem ensamma hemma eller när de tagit sig själva till skolan? I USA blir man anmäld till socialen om man inte följer barn under tolv år, men i Norden är det väl ändå mycket mer avslappnat. Barnen är mer självständiga här. Ja ja, sen åt jag en FRUKTANSVÄRT god pasta på musslor. Rekommenderar varmt Paraden. Samma ägare som två andra favoriter, Nytorget 6 och Nybrogatan 38.

I går gick jag ut en sväng med några väninnor. Det slutade med att jag vinglade hem kring tre, fåglar sjöng och solen gjorde comeback. Jag var mycket stolt över min utegång, men när jag vaknade fem timmar senare var måendet inte på topp, om vi säger så. Ni får nöja er med halvsunkiga mobilbilder, det är ju ändå tanken som räknas. Vi åt middag på Milles nere på Strandvägen och plötsligt hade någon sadist beställt in hotshots. Jag har inte druckit hotshots sedan jag fyllde arton och OD:ade på dem. Jag kan inte påstå att det var helt oproblematiskt att svepa shotten, men det gick. Och sällskapet var ju minst sagt uppmuntrande. Sen gick vi vidare, dansade loss och ni kan inte ana vad som hände sen. Eller det kan ni eftersom det inte var mer komplicerat än att jag föll isäng och och vaknade som en sliten kvinna dagen efter. Magnus passade på att lajva Jesus och behandla mig som han själv skulle vilja bli behandlad vid sjukdom och bakfylla. Alltså med silkeshandskar, frågor om mående och konfiskerande av barn till museum så jag fick sova en extra timme mitt på dagen. Antingen hyser Maggan en stor kärlek och omtanke gentemot mig, eller så var det en välutvecklad hämnd på mitt senaste inlägg för att visa vilken usel och empatilös människa jag är.