H'e4romdagen f'f6rs'f6kte jag hyra en film hos den stora gula filmuthyrningen. Jag g'f6r mitt (alltid lika sv'e5ra) val, stegar fram till disken, l'e4gger DVD:n framf'f6r tjejen och ger henne mitt kundkort. Hon drar kortet genom l'e4saren, det flimmrar till p'e5 sk'e4rmen framf'f6r henne och hon blir pl'f6tsligt alldeles likblek. En stor r'f6d alarmknapp till v'e4nster om mej b'f6rjar ursinnigt blinka . Sm'e5 svettp'e4rlor bryter ut p'e5 filmuthyrningstjejens 'f6verl'e4pp d'e5 hon med darrande r'f6st uttalar de orden man runt om i riket fasar mest f'f6r: "Du 'e4r tyv'e4rr inte v'e4lkommen att hyra filmer hos oss l'e4ngre".
Tjejen ber mej om mitt kundkort och klipper beslutsamt itu det. Jag 'e4r f'f6r chockad f'f6r att kunna s'e4ga n'e5gonting. D'e5 jag passerar personalrummet p'e5 v'e4g ut tycker jag mej skymta en snapshop av mej med ett brett r'f6tt streck draget tv'e4rs 'f6ver mitt ansikte.
Det visar sig senare att Petter tagit en vecka p'e5 sig att l'e4mna tillbaka Miami Vice* och det t'e4r uppenbarligen p'e5 filmuthyrarnas t'e5lamod.
Nuf'f6rtiden 'e4r jag en persona non grata p'e5 Makuuni.
*till mitt f'f6rsvar m'e5ste jag s'e4ga att valet icke var mitt och att jag sov igenom 3/4 av filmen.