<3

det är väldigt stort för mig att det här händer – att ha fått bli fotad och intervjuad för Milk magazine – ett av de magasin jag oftast väljer, som lyx eller när jag reser. som inspirerar mig och gör mig glad

jag är alltid väldigt mån om att bibehålla mitt uttryck som mitt och att vara autentisk. jag går väldigt på intuition med allt som har med kläder och inredning att göra och jag vet direkt om jag gillar något eller inte

och så minns jag när jag var liten, hur jag tyckte ett par baggy blå regnbyxor var det coolaste jag sett och hade dem inne i skolan fast det var alldeles för varmt, i tiden när Avril Lavigne åkte skateboard och sjöng sk8er boy och complicated

hur jag hade hattar och benvärmare och vem vet allt – som i efterhand inte makes mycket sense men som jag då tyckte om och bar

och jag fick höra glåpord, blev uttittad och hånad. jag minns hur andra skrattade och frågade vems skor det var som låg på golvet i skolan när jag hade lånat min mammas boots och hur alla fnissade när jag sa att det var mina. jag minns som tonåring att min morfar sa att han mindes hur andra barn skrattade åt mig men att jag ändå gick till skolan i mina hattar och gjorde min grej

idag är jag stolt över mig själv för det modet – att jag som liten höll hårt i min egen åsikt och det jag gillade

och det där har följt mig, med kommentarer om kläder och annat – men över åren mer och mer i positiv bemärkelse

inombords är det alltid hos lilla Jeanette komplimanger eller annat landar – i henne eller i mig som en förlängning av den delen av min person – i min innersta core och grundbult. i det vi som bildas mellan barnet i en och den vuxna som sen blir

min terapeut på den där resan till Grekland satte varje dag upp en bild på mig som liten och sa att ett av målen för vår tid var att jag skulle hitta tillbaka till henne, skydda henne och mig i mitt agerande och mina val och det bär jag med mig

allt fint som händer nu, kärlek och sån här uppmuntran för mitt uttryck – det är henne jag gör stolt och min början på life som gör mig så väldigt ödmjuk och tacksam inför uppmärksamheten

jag lockas själv av andra som gör sin grej – om alla är likadana vad finns det då att sträva efter, även om jag inte alltid själv förstår eller gillar uttrycket så gillar jag uttryckandet och jag har svårt att ta in att jag kanske också inspirerar med mitt. på ett känslomässigt plan även om jag kan ta in att något sånt här händer

alla era snälla ord och kommentarer, komplimanger och hejarop landar som de finaste kramarna i mitt inre och jag tar det aldrig för givet – inte för en sekund. jag känner mig hållen

tack @beatac för att du fångade mig och Gunnel så flärdigt och tack @milk_magazine och @helenerocco – det är overkligt

merci beaucoup

<3

när Dag och jag ringes för att säga godnatt igår började han helt plötsligt mitt i samtalet prata franska och säger sen ”den är uppe” och jag lyckotjuter tillbaka

”À Stockholm, l’appartement rose bonbon de Jeanette Åkerberg
Installée depuis peu dans un deux-pièces lumineux avec sa fille de 3 ans et demi, la céramiste exprime son goût des couleurs à travers son décor”

aldrig har ord på franska varit så vackra och spännande

bilder av geniala @beatac och intervju av @helenerocco för Milk magazine – ofattbart!

jag känner mig så hedrad – verkligt pinch me moment iiih

ni hittar intervjun här

<3

jag vet knappt vad jag ska skriva för text till det här inlägget

Dag och jag åkte en vacker junidag ut till en magisk och dold strand i norra skärgården, bara vi och Linda Alfvegren

jag blir rörd till tårar både när jag tittar på Dag för att han är den snyggaste vackraste jag vet, men också för att jag ser i mina ögon hur lycklig jag är. jag har aldrig sett mig själv titta på någon annan på det sättet

min kärlek till Dag är, intill att Gunnel finns, det största jag nånsin upplevt och upplever. jag har svårt att ta att han finns, att jag får veta om det och att jag får älska honom. han är den finaste människan jag vet och han har min totala beundran och hänförelse. jag respekterar honom något ofantligt både som man och människa och jag kunde inte innan ana att en så här fin kärlek skulle äntra mitt liv i form av den snällaste personen jag någonsin mött

allt i mig är lyckligt när han är nära

jag är så glad för varje stund jag får dela med honom och tacksam till livet att jag får uppleva vår kärlek

Dag du är allt jag någonsin drömt om och mer – hur mycket jag än försöker kommer mina ord aldrig räcka till för att beskriva vad jag känner för dig

jag är så tacksam för att de här bilderna finns på oss och att vi finns

från Shakespeares sonett 18 ~ forever held in memory

Linda alla tack på jorden räcker inte – jag kommer ha de här bilderna närmast hjärtat forever och @thewayweplay.se så fint att ni ville göra storyn

<3

<3

<3

<3

älskade Gunnel ramlade i förra veckan innan helgen och det visade sig att hon har brutit nyckelbenet

det är så skört att vara förälder, att bära en annans hjärta som sitt eget, att värna om en liten och måna om att de ska må bra

det går inte innan att föreställa sig hur jobbigt det är när de inte mår bra

och jag hade länge planerat en resa till min syster i Linköping som vi åkte på, jag och Dag, och övernattade i Norrköping som var väldigt gulligt

men att veta att Gunnel var hemma och hade ont, även om hon verkade glad och pigg gjorde det svårt att koppla bort och njuta. jag kan inte må bra när hon inte mår bra

hon är så tapper och modig och kämpar på och jag försöker i stunderna där allt är bra att landa och hämta andan. mitt mammahjärta är harigt och så månt om henne att det är svårt att förhålla sig och få perspektiv

jag blir väldigt orolig och är nu så tacksam för att det såg fint ut och förhoppningsvis snabbt kommer läka tillbaka

<3

jag hade ett cute moment på tunnelbanan i morse där det stod en jämnårig kvinna mitt emot mig i snygg officelook, proper och uppdressad för ett kontor men så såg jag intill hennes klocka att hon hade ett färgglatt armband gjort av någon liten där det stod MAMMA<3 och så såg jag två berlocker runt halsen på henne med två bokstäver, och tänkte att det nog är hennes barn. och jag då mittemot hade mitt halsband som Gunnel gjort. det kändes så vackert i det lilla, att vi bär med oss de små på dagen, och att de bär med sig oss

det vackra och sköra i att älska sina barn, att önska det bästa för dem och att oroa sig som en gör. att vi bär barnen så nära hjärtat

och att de får vara med i den annars så vuxna världen där det där lekfulla lättsamma ibland glöms av, om så bara ibland genom ett armband som påminnelse

<3

för några år sen reste jag själv till en grekisk ö i tio dagar. på en terapiresa där jag gick cirka 8 timmar i terapi om dagen, års terapiarbete inkapslat i några dagar. det var en oerhört blottläggande och tuff resa, intensiteten i att möta mina innersta sår och relationer där det funnits brister som påverkat mig. att möta det som fattats mig och att rannsaka vad det fått för effekter på mig och mina beteendemönster. det var en resa som på många sätt la om hela min grund, som bidragit till en annan bas till mig som människa. som att en del av rotsystemet som är jag fick möjlighet att göra om, se, bejaka, rätta till och läka. en krävande och ögonöppnande resa som varit oerhört viktig för mig. att vara själv och frånkopplad sin egna värld, och att möta mörker i en ny och otroligt vacker miljö var väldigt starkt. det är en upplevelse och dagar som jag bär med mig och tänker på ofta

kanske är jag svår att ge presenter, kanske önskar jag mig sånt dyrt en endast kan köpa till sig själv, kanske är det få som gjort sig ansträngningen att försöka

min farbror som stod mig oerhört nära, en person som såg mig och förstod mig, som med allt han var ville mig väl, ville mitt bästa, vars kärlek jag kände utan att tveka gav mig efter den här resan en skulptur av en man som står och blickar ut, mot en horisont eller mot en framtid

han sa till mig att ”blicka framåt”

att ta med mig allt som är jag, bära mina sår och erfarenheter men inte låta det som varit definiera mig. det som varit är en del av mig men det är inte jag. att göra mitt liv till mitt, att vara jag som jag är. och att våga tro på en framtid

den där skulpturen följer med mig och får alltid en central plats där jag bor. som en påminnelse i att våga ha tillförsikt och tron om att det kommer bli bra och på det sätt det är menat

jag blir rörd oftare nu, har lättare till gråt, går i kontakt och känner hur något i djupet av mig landar och finner en ro som jag saknat

i att nu känna hur jag lever på ett sätt där det inte skaver, där jag kanske längtar och drömmer framåt men där jag också trivs och njuter i livet så tänkte jag på det där, att blicka framåt

det ofattbara, tacksamheten och lyckan i att ta in att jag på många sätt idag har det jag drömt hela livet om. att jag känner mig stolt över vart jag tagit mig, tacksam att jag fått bli mamma, stolt över min dotter och det vi har, hur jag är med henne och den hon är. och att jag får vara kär, att jag får känna och uppleva en så sann kärlek. en ren kärlek där det inte finns tvivel eller tvekan, magont eller tankarna att något inte är bra eller rätt. där allt i mig, tankar, intellekt och magkänsla möts i ett ja. när jag är med honom eller ser in i hans vackra snälla ögon så finns det inget i mig som mår dåligt. världen utanför stannar

kanske är det genom att våga möta allt rakt framifrån, att våga söka och göra om, sörja och gå vidare, i det där att våga blicka framåt och tro på sig själv som en kan nå sina drömmar, eller det som är menat för en. jag tror inte på slumpen men jag tror på ödet och vikten av att våga investera tid och energi, handlingar och kärlek i att ta sig framåt

som Bodil sa – människans uppgift på jorden är att börja om och jag har svårt att ta in den lycka jag känner efter den här omstarten, hur livet blivit så annorlunda och vackert

livet är roddigt och det är intensivt och svårt stundtals men jag känner mig tillfreds. trygg och glad. min enda oro är att jag inte vill att det ska ta slut

en kan inte göra mer än att försöka, göra sitt bästa, vara snäll mot sig själv och hoppas att allt kommer lösa sig. att det liv som är tänkt för en kommer hitta en, men att en själv också måste jobba för det

att blicka framåt men att också stanna upp och se det vackra i det som är

ett av mitt livs finaste presenter är att se på den där mannen och bli påmind. och att framtiden jag blickar mot känns ljus och som min, som den jag drömmer om för mig

<3