Två av plaggen som fick följa med hem igår – en oversized skjorta och en t-shirt med volangkant, båda i 100% bomull. Carro lärde mig att den här typen av mönster som toppen bär faktiskt har ett namn: Pointelle.

“..Pointelle är en stickteknik som skapar små hålmönster i tyget – ofta dekorativa och feminina. Den används vanligtvis i finstickade plagg som tröjor, toppar, underkläder eller babykläder. Mönstret kan vara geometriskt, blommigt eller randigt, och ger plagget en lätt, luftig känsla..”

Och precis som ChatGPT så fint beskriver det – det var just den feminina känslan jag var ute efter. Jag bär nästan alltid bara större t-shirts i vitt eller grått, så den här toppen tillför verkligen något nytt och mjukare till garderoben..

Hoppas att du får en fin dag!

*

Dagen tillbringades i Köpenhamn för ett längre möte och självklart passade jag på att svänga förbi Torvehallerna på vägen hem..

Det finns så mycket inom mode som jag älskar men som jag själv inte riktigt trivs i eller skulle bära.

Just därför var jag tvungen att dela med mig av de här örhängena från Arket, som jag köpte till min svägerska.

Blir man inte så himla glad av både färgen och formen?

De finns även i svart – kanske något till och med jag vågar mig på…

*

I sommar hyr vi, tillsammans med våra vänner i Stockholm, ett stort hus på Österlen..

Om jag har räknat rätt blir vi 12 vuxna och 7 barn – alldeles underbart och smått kaotiskt på samma gång.

I mitt tycke är det dock enklare med barn när man är många; det finns alltid någon att leka med eller en vuxen som kan rycka in där det behövs.

Då alla är mycket mat- och vinintresserade, så har menyn redan börjat ta form. Recept sparas ned åt alla håll och kanter, och Instagram går varm av skärmdumpar..

Här är några förslag som jag gärna slänger ihop när ansvaret ligger på mig!

I slutfasen av en fasadrenovering, teoriplugg –
och ett barn med tandsprickning.

Låt oss se vad som faktiskt hamnar i
minnesbanken från denna helg!

★

Att dela med mig av vår enorma renovering har på senaste tiden inte känts helt självklart.

I början trodde jag att det skulle vara det, men ju längre in i projektet vi kom, desto mer privat kände jag att jag ville vara.

Det är tillräckligt utmanande att navigera i sina egna beslut – att då även ta in andras åsikter, även de vänligt menade, fanns det helt enkelt inte utrymme för denna gång..

Att inreda ett hem är en process. Och är man som jag – någon som ställer ut doftljus och vaser med blommor långt innan det ens är dags att börja inreda – då blir en lång och krävande renovering, en rejäl påfrestning av att försöka “lugna sig”..

Vi har sedan i somras valt att lägga allt fokus på fasad och tak, vilket nu äntligen snart är klart. Det betyder att vi börjar få både tid och inspiration att ens tänka på interiören..

Igår kom den här bänken – eller rättare sagt, två stycken – som var tänkta att stå på ovanvåningen. Men eftersom vi har letat efter något att placera bakom soffan, kändes det här som ett bra tillfälligt alternativ.

Kan du (Nellie) som gillar stilleben komma och styla,
mitt tålamod tog slut haha..

Skåpen i bakgrunden kommer att få rostfria fronter,
och ovanför dem bygger vi en platsbyggd bokhylla, fönsterna ska bli färdiga o ja, allt tar tid..

Våra fåtöljer är äntligen på omklädning och får en ny ljusblå klädsel. Mellan dem kommer det här lilla bordet att stå. Jag gillar verkligen kontrasten mellan det moderna i plastoch vårt klassiska soffbord!

Jag älskar när någon tar sig friheten att bläddra i det som står i bokhyllan eller ligger på soffbordet, det skapar en liten inblick i våra intressen vilket känns både familjärt och personligt..

Sakta men säkert närmar vi oss målet, pjuh!

*

Inredningsdesignern Marie-Louise Sjögren delade idag några otroligt bilder från en middagsbjudning i deras sommarhus – och jag fastnade direkt. Det var något i känslan som gjorde mig alldeles varm.

Så familjärt, avslappnat och inbjudande.

Det såg ut att vara ett litet sällskap, maten serverades på stora fat och gästerna satt samlade i hallen. Allt kändes genuint och personligt. Inga stylade smörtorn så långt ögat kunde nå. Självklart förstår jag att det finns en hög budget, att allt är planerat in i minsta detalj – men ändå.

Även om det nog inte var målbilden, kom en stark nostalgikänsla över mig när jag såg bilderna. Jag fick minnen från när mina föräldrar ordnade middagar hemma under semestern – dörrarna stod öppna, barnen sprang ut och in, och samtalen fortsatte långt in på småtimmarna. Den där tiden när allt gick lite långsammare, men kändes mycket mer.

Det är just den känslan jag tycker Marie-Louise lyckades fånga så fint. En påminnelse om att det enkla ofta är det mest minnesvärda. Svensk sommar när den känns på riktigt – varm, nära och full av liv.

*

Bilderna är tagna av Nadja Endler

Vår sista lägenhet i Stockholm låg precis intill ljuvliga Café a la Lo som drivs av Lovisa och hennes mamma. På menyn fanns – och finns fortfarande –
en basilika och myntalemonad som är helt otrolig.

Bara tanken på den kan få det att dra i kinderna
av all syrlighet!

Förra året planterade jag mynta i en stor pallkrage i hopp om att bli självförsörjande på denna ört och självförsörjande det blev jag, med råge! Den sprider sig som en löpeld, så om du går i samma tankar, se till att hålla den i en kruka eller ensam i en pallkrage.

I år väcktes en stark längtan efter olika krukor med basilika, självklart inspirerad av Svante & Nicklas.

Sagt och gjort – jag började odla basilika.
Men oavsett vad jag gjorde så vissnade plantorna..

Tills jag av en slump snubblade över ett tips på Instagram: att man inte ska vattna basilika uppifrån, utan underifrån.

Sedan dess frodas den som aldrig förr!

Ett litet tips till dig som kanske också famlar
i odlingsmörkret..

*

Jag har alltid haft den stora ynnesten att omges av inspirerande kvinnor, något jag skrivit om många gånger här inne..

Elin Lervik är en person som funnits i mitt flöde en längre tid – en personlighet som jag visserligen är helt olik, men ändå fascineras av och tycker om att följa.

När jag såg att hon delade Karin Boyes dikt i samband med att hon och familjen lämnar sitt hus i Saltsjöbaden för att flytta till Skåne, väcktes en tanke.

Tillsammans med bilden från min vän Amandas nya ateljé i Stockholm slog det mig hur fantastiskt det ändå är med framåtrörelse. Hur en ny ateljé, ett ofrivilligt uppbrott – eller en självvald flytt – kan rymma så många olika känslor, men oftast leda till det bättre..

“Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.”

Jag tror att jag ofta burit på en negativ känsla kring att vilja mycket. Som om det, enligt min djävul på axeln, finns något fult i att vilja flytta, byta jobb eller längta efter en förändring. Kanske handlar det om skam?

Jag vet inte var den känslan kommer ifrån – men det vore intressant att utforska..

När jag läste dikten om och om igen infann sig ett plötsligt lugn inom mig. En slags acceptans. Som om det där “fula” med förändring i själva verket kan få vara en inspirerande del av min personlighet – något jag istället ska vara stolt över, kanske till och med se som ett uttryck för mod?

*

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp!

Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

*