Det är oktobers första riktiga höstdag.

Löven virvlar runt mina fötter
och jag får ideligen håret i ögonen.

Det sitter en pojke utan jacka på stenmuren,
hans ansikte är tomt och jag ser att han har gråtit.
Han är knappt tio år och jag frågar om han är okej.

Han nickar till svar, men jag vet att det inte är sant.

Jag blickar upp.

Han sitter utanför den avdelning där jag fick veta att min mamma hade fyra veckor kvar att leva och jag,
jag är på väg runt hörnet för den mammografi
jag blivit kallad till.

Maskinen pressar ihop mina bröst till oigenkännlighet och trots att det är kallt i rummet känner jag hur jag svettas. Det tar lång tid att få svar och hon säger att det kan dröja inne hos doktorn.

-Ingen fara, säger jag och ler,
men inombords vrålar jag.

Jag tittar på bilder av min dotter i mobilen,
bläddrar igenom sms från vänner.

Det kan väl inte vara nu det händer, tänker jag.

Är det nu det händer? tänker jag.

Efter 20 evighetslånga minuter
kommer sköterskan förbi.

– Du ska in till doktorn igen, säger hon.

– Ska jag in till doktorn? säger jag och sväljer hårt.

– Nej, förlåt, jag menar att jag ska bara snabbt in till doktorn igen, säger hon.

På två sekunder hinner jag tappa
all känsel i mina fötter.

När hon kommer tillbaka och säger att allting ser okej
ut nickar jag och säger svagt:

– Tack snälla du och trevlig helg.

*

Väl ute i oktober igen, då brister det.

Jag tänker på mamma som fick gå ut med beskedet om cancer innanför dunjackan, på Nea med Florens i magen, Sarah och Magnus.

På alla andra som inte får fortsätta sin fredag precis
så som den började, frisk och i frihet.

Jag tänker på pojken på muren.

Tar ett extra varv runt hörnet för att se om han
sitter kvar men det gör han inte.

Väskorna i mina händer är tunga,
men mitt hjärta är lätt.

*

Om du inte vågat, glömt eller avbokat din mammografi,
snälla, se detta som ett tecken på att orka eller våga.

Varm kram Emely

♡

Tack till dig, du fina person, som kom fram till mig bakom hyllorna på Lekia igår.

Efter en ganska (mycket) utmanande morgon, på grund av diverse ting och stökig treåring, värmde dina ord om mig och mitt skrivande så oerhört mycket.

Jag vet inte vem du är eller vad du heter,
men jag ville bara säga tack.

Det kunde verkligen inte ha funnits ett bättre tillfälle
att få höra just de orden.

Hoppas att du också fick en fin dag.

Varm kram Emely 

♡

Idag på lunchen sprang jag och min kollega Julia på det nystartade och färgsprakande Bellevue Atelier!

De har just nu en pop-up store i Malmö på Erik Dahlbergsgatan 20, alldeles i närheten av Davidshallstorg.

Det är alltid så inspirerande att träffa personer som vågar byta bana och satsa på lust och passion istället.

Hilda och Ina är just sådana!

De har båda sadlat om (nästan) helt för att satsa på inredning och, i det här fallet, textilier kuddfodral, lampskärmar, hissgardiner m.m.

Stort lycka till!

Bellevue Atelier har öppet kl. 12–16
fram till den 3 oktober.

*

“Det är det svåraste jag gjort, att ensam gå vidare in i oktober, när hon är kvar i september”

♡

Idag är det 11 år sedan min mamma dog.

Jag tittar igenom mitt kameraalbum och
fastnar för den här bilden från Öland i helgen.

Sensommardagar, precis som då.

Vem är det som bestämmer att vissa måste gå,
medan andra får stanna kvar?

Tankarna kommer och går.

40-årskris, säger vissa.
Ett tecken på sundhet, tänker jag.

Att ifrågasätta och utforska får mig att känna mig levande. Att inte bara ställa sig i ledet eller fortsätta upprepa samma invanda mönster.

Mår jag bra?

Och mår jag bra av det jag gör, just precis nu?

Är jag snäll, öppen och ödmjuk inför andra
och livet i stort?

Försöker jag, med den potential och kraft jag har idag,
göra det bästa jag kan, för att ha det så bra som möjligt?

Kanske är det just det jag vill fortsätta fråga mig,
när jag inte får svar på varför vissa måste gå och andra får stanna kvar.

*

Efter många år av att plocka fram samma tröjor inför hösten, fick jag ett ryck och uppdaterade garderoben. Det blev ytterligare några plagg i bra material, som jag hoppas håller minst lika länge som de förra.

Det är inte det att de plagg jag redan har i garderoben inte går att använda, där finns tre trogna följeslagare i både ull och cashmere som får fortsatt levnadstid. Men kläder slits, och det var helt enkelt dags nu!

Jag blev också så inspirerad av Nadja Kandil och hennes Substack. Om du inte följer henne kan jag varmt rekommendera den för bra, vardaglig inspiration som ändå känns överkomlig utifrån den egna garderoben.

De tre kollage som jag tyckte bäst om från hennes senaste mail var inspiration hämtad från Carolyn Bessette Kennedy, Phoebe Philo och Miuccia Prada.

Se och inspireras nedan!

*

Ni som läser här inne vet att en stor inspirationskälla
för mig när det kommer till mode är
Kajsa Baekmark Månsson.

Kajsa har, utöver sitt arbete som stylist, öppnat upp en liten butik på Sankt Knuts Torg i Malmö som har öppet på lördagar. Där säljer hon vintagekläder, plagg som hon helt enkelt har använt till sin styling, produktioner, etc. Ett tillskott som Malmö verkligen har saknat!

Nu har hon gjort något som många bara drömmer om att göra, hon har skrivit en bok och valt att trycka den själv. Det som inspirerar mig mest är inte själva boken, utan hur snabbt hon gick från tanke till handling, att faktiskt bara göra.

Hennes “infall” ledde till att jag själv fick tummen ur
och startade upp ett mindre passion project vid sidan av,
för när ska man annars göra det, om inte just precis nu?

Hur som helst, Kajsa har alltså släppt en bok om sin designfilosofi, eller som hon själv benämner det:

“En rebellisk, inte helt vanlig workbook som besvarar den allra vanligaste frågan jag får i mitt jobb:
Hur hittar man sin stil?”

Jag tror att hon, precis som jag och många andra, har Amy Smilovic, skaparen av varumärket Tibi, som inspirationskälla när det kommer till just den egna, personliga stilen.

Amy har ju även hon skrivit en bok om just detta.

Därför ska det bli så himla roligt att få ta del av
Kajsas egna universum och take på detta!

*

Förhoppningsvis kan jag inom kort bjuda in er till en härlig after work med både huvudpersonen och boken som gäst, men tills dess kan du förbeställa boken här!

Stort grattis till din bok Kajsa,
Jag är så glad och pirrig för din skull!

♥

Veckans finaste skärmdump var de här två bilderna från Familjen Lynggaards dop!

Så enkelt, gott och vackert. Jag älskar de gulgröna päronen i det gamla trätråget, tänker på Sofia Wood och blir avundsjuk, då jag vet att hon har en mängd olika sådana i sitt sommarhus.

Nybakat bröd, hemmagjord pesto eller örtröra, lite lax, oliver, cornichons och en stor skål med ruccola.

Mer än så behövs det inte, och ansträngningen är i princip lika med noll.

Inspirerande!

*

Vänner, nu behöver jag er hjälp!

Jag söker en erfaren trädgårdsarkitekt eller trädgårdsdesigner som delar samma filosofi, känsla
och inspiration som t e x Ulla Molin, Zetas Trädgård, Löddeköpinge Plantskola m.fl.

Vår trädgård är för närvarande stor, ogenomtänkt
och i princip bara upprensad efter de gamla ägarna.

På grund av att den är så pass spretig, så tror jag i nuläget att digital rådgivning på distans skulle bli svårt.

Därför söker vi nu helst en person baserad i Skåne,
som kan komma ut på plats och hjälpa oss med en helhetslösning från början till slut.

Tips och rekommendationer mottas mycket tacksamt!

*

Jag drar upp persiljan från den övergivna odlingslådan. Stjälkarna har blivit långa. Det doftar jord och järn om mina händer. En doft som för mig tillbaka till min mormors kök i Arild.

Jag blundar och ser henne framför mig i volangförkläde, guldiga clips, en brun cashmeretröja och ljusgula byxor.

Hon fläker upp den stora “tocken”, som man säger i Skåne. Tock är det skånska ordet för tupp. Den ligger med benen i vädret, naken utan fjädrar, obskyrt men också helt naturligt.

Jag sjunker ner i den stora chesterfieldsoffan.
Den är djup, men på något konstigt sätt ändå alltid för liten, och då är vi ingen stor familj.

”Nej nej, ingen fara, jag sitter bra här”, brukar någon säga, sittandes med ena skinkan utanför,
krampaktigt hållandes i soffans armstöd för att inte glida ner.

Jag blundar igen, då kan jag se min pappa i fåtöljen, iklädd en ljusblå skjorta och slipover från GANT. Mamma i svarta strumpbyxor och slitna morgontofflor av fårskinn, ätande den mörkaste av Marabous chokladkakor. Inte någon 70-procentig som idag, utan bara den som kallas för “mörk choklad”.

Ska vi inte ha en GT, säger någon?
Jo, svarar en annan.

Jag reser mig från soffan och går ut i köket. Med sina bara händer smörjer mormor in kycklingkroppen med smör och någon utgången allkrydda. Därefter stoppar hon den med mörklila, nästan svarta sviskon och rödgula höstäpplen.

Hon öppnar dörren ut mot trädgården och tar upp en plastpåse med persilja från trappan, det doftar jord och järn när hon öppnar påsen. Hon vrider persiljan några varv tills det blir som en liten kvast av kryddor och placerar även denna inuti tuppen.

Jag älskade denna tid och vet, att även om livet då kantades av svårigheter, så är dessa stunder bland mina lyckligaste.

De höga skratten skär i öronen och på den något daterade cd-spelaren har vi satt på “Lasses Jul”.

Min morfar var, förutom konstnär och modejournalist, även jazzmusiker. Jag är inget fan av jazz, men ler när min mormor nynnar med. Hon får brunsås på byxorna men ser det inte. Mer smör, nu ner bland brysselkålen.
Den lyser grön i den ärgade kastrullen och jag ser att hon glömt att ta av roten på vissa,
men det gör ingenting.

Jag är så tacksam för min bakgrund, tacksam för att mat, musik och kärlek fick ta plats, att familjen och middagarna var viktiga, att man prioriterade att duka fint istället för att titta på tv.

Att silvret inte var putsat var inte så noga, och det är som Nike säger, som tydligen har blivit vårt motto:

“Det gör ingenting, Mamma”, och nej, Nike,
det gör ingenting.”

꧁꧂

Min fina kollega Joakim och jag pratar ofta om vikten av skönhet, det vackra i det lilla.

Hur omgivningar som någon bryr sig om och lägger en hand vid kan få andra att behandla dem bättre.

Igår tipsade han mig om ett avsnitt från Sveriges Radio om Ellen Key och hennes tankar. I avsnittet får vi höra hur Maja Rahm, med sin underbara berättarröst, återskapar känslan av det rus som Ellen sa sig beskriva när hon rörde sig i vackra miljöer.

Journalisten undrar hur ett sådant rus kan kännas,
och jag ler igen.

Maja behöver inte förklara, jag vet exakt hur denna pirrande, varma känsla flyter genom kroppen när jag upplever något vackert. Jag kände den ofta i min mammas butik, i mormors hus och nästan varje dag i Stockholm eller Köpenhamn.

Det behöver inte vara stylade miljöer,
Instagram-poserande eller påkostade kulisser.

Det räcker ibland med doften av persilja, jord och järn, ett vackert porslinsfat med en ugnsrostad kyckling
och ett dukat bord, där silvret inte är putsat.

*

Ellen Key ansåg att ett vackert hem kan påverka både människa och samhälle, I sitt hem “Strand” omsatte hon sina idéer om skönhet och funktion i praktiken.

”Skönhet för alla” var ett av Ellens motton.

Hon ansåg att alla, oavsett samhällsklass, hade rätt till en vacker hemmiljö. Skönhet kunde göra världen till en bättre plats, menade hon, eftersom vackra miljöer inspirerade människor att tänka vackra tankar
och leva bättre liv.

För Ellen Key handlade inredning därför om långt mer än möbler och färger, den var en del av hennes större vision om hur människan och samhället kunde förändras till det bättre.

*

Lyssna gärna på avsnittet här och njut av det lilla
och det vackra som finns omkring oss. 

Övergångsperioder, tid och plats mellan två säsonger.

Något som bland många i min närhet verkar kännas både kroppsligt och psykiskt just nu. Själv känner jag mig svullen, hudlös och trött, inte ledsen, inte stressad,
men trött eller är lugn det rätta ordet?

Lugnare och kanske mer fundersam?

Men lite som att man skalar av sig sommarens kostym för att kliva in i hösten. Jag uppskattar årstiderna och växlingarna, men inte längden på vintern.

Dock tror jag att människan mår bra av att få möta naturen och dess skiftningar,
även om det just nu känns väldigt fysiskt.

Jag städar, vill ha det rent och vackert, rensar ut och tar bort allt överflöd men boar till och skapar mjuka hörn.

Tar in både päron och nyponkvistar, väldoftande äpplen på stora tennfat, rökelse och doftljus, en ny
stickad tröja och vädrar ut garderoben.

Vissnande rosor i den rostiga foldevasen
och gulnande löv på fikonträdet.

Skåne är fortfarande varmt på dagarna.

Inatt öppnade himlen sig och sovrummet lystes upp av blixtar och dunder. En klar, ljummen morgon och nu strålande sol. Svårt att navigera när man ska klä sig,
vill vira in mig i varm cashmere men har bara fötter i ballerinaskorna.

Upplever ni också fysiska känslor i övergången mellan sommar och höst eller är det bara inbillning från min sida?

*

Bilder från Eurowoman