Designerparfym vs. nicheparfym

Hallå på er snögummor. Jag tänker på parfym igen. Specifikt designerparfym.

Har ni hört om designer- respektive nicheparfym? Det är ett sätt att dela upp dofter baserat på intention och ursprung. Designerdofter kommer som namnet antyder från märken som i vanliga fall säljer kläder. I samma segment brukar jag bunta ihop juvelmärken, bilmärken och kosmetiska märken. Tänk Dior, Ferrari och Lancôme. Parfym blir för de varumärkena ett sätt att sälja en bit av sin exklusiva värld till en kund som inte kan köpa en bil eller en väska.

Nichemärken är sådana som tillverkar enbart parfym. De har aldrig stora reklamkampanjer och delar sällan upp dofter efter kön. Niche har också ofta haft en saftigare prisbild.

På senaste har allt blandats ihop och begreppen har tappat sin innebörd. De är alltså helt irrelevanta. Ett märke som enbart producerar parfym och som alltså kan definieras som niche kan kosta 500kr per flaska, vilket får anses som budget. Medan en helt vanlig Dior J’adore kostar 1800kr sist jag kollade. Kvack!?

Parfymörerna bakom dofterna är de samma oavsett märke men de har olika verktyg och budget att jobba med. Inom de segmenten som ska sälja stort går en doft igenom många fokusgrupper för att bli så likeable som möjligt. Så slipas det intressanta bort och parfymörens konstnärliga uttryck får ta mindre plats.

Inom s.k. ”niche” har parfymören generös deadline, om någon alls, kreativ frihet och kanske större budget. Exempel på sådana märken är Stora Skuggan, Bon Parfumeur och Xerjoff. Tänk på allt som säljs på t.ex COW och FabLab.

Kanske känns det istället mer givande att tänka på dofter som hantverksmässigt tillverkade vs. icke hantverksmässigt tillverkade?

Det finns gott om designerdofter som är riktigt bra och som har uppnått kultstatus. De flesta jag kan tänka på kommer från 80-90-00 talen. Tänk på de klassiska Dior Dune, Dior Poison och alla dens flankers, Narciso Rodriguez For Her. Unika dofter med karaktär!

Några fler, vågar jag säga, ikoniska designers är:

• Kenzo Amour, 2006. Mjuk vanilj, heliotrop, ris, musk, trä. Ger känslan av krämigt risifruttiris!
• Givenchy Organza, 1996. En stor, vitblommig bukett med muskot på amberbas. Den har så mycket pondus att jag knappt kan bära upp den men den är underbar ändå.
• Chanel no 5 och alla dess flankers. Modern av alla tvåliga dofter.
• Narciso Rodriguez Narciso, 2014. Både edp och edt är tagna ur produktion. Träiga muskiga vita blommor!
• Dior Homme, 2014. Både originalet och Parfum-versionen. Trä, läppstiftspudrig iris, viol, ros och läder.
• Love, Chloé. Ljuv och romantisk med viol, syrén, puder och musk. Tyvärr är även den tagen ur produktion. Den doftar precis som Raquel Zimmermann ser ut på reklambilden.

På senare år har designerhusens släpp känts likriktade och oinspirerande, med några undantag såklart. Jag är ingen parfymsnobb alls och är öppen för att testa allt. Det känns lite som en sport att hitta något bra bland designers eller kändisparfymer. Nyare släpp som ändå har något är Gaultier Divine, en solig luftig och salt vanilj med marina inslag. Chloé Nomade är intressant med trä och ekmossa. Hermès Twilly är toppen med ingefära, jasmin och vanilj.

Vad har ni för favoriter bland designerdofter?