Doftspår och vad som format min parfymsmak

Doft är nycklar till minnen man inte rotat i på 15 år. För mig handlar doftintresse om mycket mer än att kunna parfym. Jag är väl nostalgiskt, eventuellt eskapistiskt lagd och dröjer mig gärna kvar i känslan av vemod som kan uppstå när en doft väcker gamla bilder och tankar till liv.

Jag kan dra in en mjukt muskig parfymslöja som hänger i luften efter någon förbipasserande och minnas hur det kändes att sitta bredvid min fröken på lågstadiet. Och hur det såg ut i villan där vi hade vårt klassrum. En annan av fröknarna brukade ställa sig runt knuten för att ta en cigg innan hon gick in i köket för en kopp svart kaffe.

På en sekund kan jag slängas tillbaka till hur det var en sommar i Provence. Det var mitt i lavendelskörden och bilrutorna var nedrullade medan vi körde nedför en smal väg i en dalgång. Oljorna från lavendeln låg så tunga i luften som svepte in i bilen att det nästan stack i näsan.

Det doftade Nivea och Armani Lei/She/Elle på min storasysters rum. Hon var tonåring och jag för ung för att bläddra i hennes Solo och Cosmopolitan. Det var det bästa jag visste.

Det finns en särskild, flyktig doft i konsthallar. Torr luft, papper, kanske en svag hint av lim eller lösningsmedel. Det finns en ventilationstrumma utanför Münchenbryggeriet som blåser ut konsthallsdoft. Jag kan gärna stanna en stund just där för att dra in den.

Backen på baksidan av huset på landet som var full av liljekonvalj på våren. Tjärad eka, linolja och färg. Ateljépentry med ett bortglömt paket kaffe och torra salta pinnar.

Dutten parfym jag och min barndomsbästis fick ta av hennes mamma innan vi skulle gå ut på strandfestival på kvällen. Jag tror det var Escada Sport

Vilka dofter väcker känslor hos er?