Lotta Klemming

Small talk

Lotta Klemming

Havet. Och Lotta. Att ha detta ombytliga, otämjbara och rika element som närmsta utpost inbillar jag mig bär med sig någon form av likhetstecken med att vara en fyr i sitt eget liv. Att veta vem man är och vad man vill. Att inte vara slav under några strömningar förutom de som rör sig under ytan. Eller är det bara jag som romantiserar livet som Lotta Klemming lever vid havet? Vi frågade ostronfiskaren själv en dag vid vattnets kant.

Lotta Klemming har skrivit en bok med titeln Vildplockade ostron. Den är vacker och en aning tung i sitt slag. Då jag drar fingrarna över den grå strukturen på bokens omslag tänker jag att det här nog är en trevlig coffee table-bok med ostron i fokus. Och visst – det hade ju varit trivsamt och inbjudande i sig. Men när jag öppnar upp till de första sidorna, är det redan vid förordet som något tar tag i det där som sitter längst inne i bröstet och bara väntar på att väckas till liv. Föreställningen om sakernas tillstånd som ruckas en liten bit. Något som överraskar. Känslan av att känna igen sig som människa. Den första meningen i förordet lyder: I hela mitt liv har jag lidit av dödsångest och självhat. Jag läser och läser och snart har jag plöjt den från pärm till pärm. Det är bara att konstatera. Det här är inte endast en bok om ostron. För bakom beskrivningarna av våtdräkter, bifångster, rev och kluster, havet – samt namn som Ostrea Edulis och Crassostrea Gigas gömmer sig en stark och fin berättelse om ett helt liv. Lottas.

Lotta Klemming
Lotta Klemming

Det känns som om jag har så många frågor till Lotta, men jag vill börja med den om modet att dela med sig av sitt mående. Och framför allt de delar som handlar om en självbild som ofta kan vara långt ifrån vänligt sinnad.

“Mod”, säger Lotta när jag frågar, “är något man har när man gör något man är väldigt obekväm i eller utsätter sig för något jobbigt. Jag har lovat mig själv för länge sedan att aldrig skämmas över min historia. Sedan slänger jag väl inte ur mig det vid första mötet med människor, men skulle det kännas rätt så har jag inga problem med att dela med mig. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte sköljer över mig då och då – jag kan vara alldeles för elak mot mig själv och falla in i gammalt mönster när det kommer till självföraktet. Det här med att jag i viss utsträckning delat med mig det offentligt i boken kändes självklart för jag vet att tack vare min dödsångest och självhat hade jag aldrig hittat detta yrke som ostrondykare och det är ju det livet jag delar med mig av i boken.”

Trots att jag vet att den här frågan aldrig riktigt kan bära ett fullständigt svar vill jag ändå ställa den; Hur mår du just nu?

“Jo, jag mår ändå relativt bra. Har svängt ganska mycket i humöret denna veckan. Är glad och tacksam ena stunden och ledsen och arg nästa, men just nu idag är jag glad för jag har fått spenderat dagen med en nyfunnen vän och min käraste holländare på Nordkoster.”

Min holländare på Nordkoster… My god. Romantikern i mig gör känslomässiga kullerbyttor medan mina ögon söker fram och tillbaka över hav och land. Dagen är karg och havet bryter mot den steniga stranden där tusentals ostronskal har samlats i hög. Allt känns filmiskt. Nej, nu är jag där igen, svävar bort i tanken. Men det måste göra något med en människa, tänker jag. Att leva så här, med naturen närmast och mäktigast. Jag vill veta hur Lotta hamnade här. Var inte du i modeindustrin Lotta?

“Jo”, svarar Lotta. “Och länge tänkte jag att det var inom modeindustrin jag skulle vara yrkesverksam, för jag kände mig självsäker i det. Och jag hade säkert varit en ypperlig stylist med rätt nätverk och en flytt till Stockholm. Men som tur var blev det inte så. H&M gav och tog och jag behövde mer än vad det kunde ge för min egen självutvecklings skull. Vilket var högst nödvändigt för mig. Efter 7 år som anställd var jag färdig och redo för ett nytt liv. Det livet gav mig självkänsla, självförtroende och stolthet och förmodligen är det det hårda livet som havet ger mig som piskat upp min självkänsla så även det hårda har garanterat gjort mig mycket gott.

"I hela mitt liv har jag lidit av dödsångest och självhat."

Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming

“Så du lämnade Göteborg för att återkomma till ditt barndoms Grebbestad. Har du förändrats som person i och med ditt återvändande till havet?”

“Ja, Absolut. Jag har blivit extremt säker på vad jag verkligen vill i livet. Jag vill inte ge vika för att anpassa mig för vad andra vill. De tågen har gått. Det är underbart! Men hur fritt mitt liv än kan låta så har beslutsamheten i att det är såhär jag ska leva inte alltid varit positiv. Jag begränsar mig från möjligheter på andra platser och med tanke på att jag dessutom är i ett förhållande med en kille från Holland begränsar jag även honom. Som tur är älskar han min plats och förstår var allt detta kommer ifrån och vi är tillräckligt moderna för att leva en alternativ tvåsamhet tillsammans men också i två olika länder om så krävs under perioder!

“Vad får havet dig att känna?”

“Stark. Nästan oövervinnerlig. Rik. En känsla av tidlöshet och trygg.”

Lotta. Hon känns precis sådär som hon beskriver att havet påverkar henne. Hon talar lugnt och varmt, pratar med händerna, de som jobbar med ostronen näst intill var dag. Men själv blir jag lite rädd när jag tänker på livet där i djupet. Det stora blå är tudelat för mig. Det representerar både liv och död. Jag måste fråga Lotta; “I din bok läste jag om några tillfällen då ditt liv varit i fara under ytan. Är du rädd för döden?”

“Alltså när jag har pratat om min dödsångest har jag egentligen aldrig pratat om hur den tagit sig uttryck. Den har aldrig applicerats på mig själv. Jag har aldrig själv varit rädd för att dö utan har varit rädd för att bli lämnad och då av min mamma. Min dödsångest har handlat om henne och hur jag ända sedan var 11 år känt att jag burit ansvaret över hennes liv. Jag kände att om hon skulle ha dött så hade det varit mitt ansvar. Det var så allting började. Ett kontrollbehov växte sig så stort att det begränsade mig från att vara barn och ung ungdom. Den ångesten har lagt sig till viss del, men jag har fortfarande ett väldigt starkt mål i livet att ge henne livskvalitet, se och göra saker med henne, visa henne saker och ge henne fina minnen. Det är ju självklart för mitt egna ego också, jag vill kunna trösta mig själv den dagen om hon lämnar mig före jag lämnar henne att jag gjorde allt. Ångesten kan hålla mig vaken om nätterna och hur sorgligt det en låter har jag inte hittat rätt verktyg för att inte ha sådan oro.”

Detta träffar mig rakt i hjärtat. Så direkt att jag nästan vill gråta och samtidigt tacka henne. Tänker att det är så sällan vi talar om detta. Hur det känslomässiga ansvaret för sina föräldrar aldrig blir uppmärksammat på det här sättet. och hur stora proportioner det kan ta. “Men du, hur är det att bo hemma i flickrummet igen då?”  frågar jag varpå Lotta skrattar. 

“Ah va fan, det låter ju för tragiskt, inte minst efter det jag just berättat. Jag bor där när jag jobbar i Grebbestad. Sedan bor jag i Linné när jag lever mitt andra liv i Göteborg. Men dagarna i flickrummet, barndomshemmet är mysigt. Jag och mamma pratar och hittar på saker ihop, men det är inte optimalt i förlängningen. Jag inne på mitt sjätte år nu så tiden håller på att rinna ut. Jag letar efter en plats till mig och min framtida familj. Det kan vara till mig och Sander och en vovve och också om vi har lyckan att få barn. Men då blir det inte i Grebbestad där jag är uppväxt, utan utanför eller om man får drömma på min älsklings-ö.”

Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming
Lotta Klemming

“Så, när är du som lyckligast?”

“När vänner och familj mår bra! Men i mig själv, om det bara handlar om mig, så är det när jag är helt ensam ute på havet efter att jag har dykt. Eller när jag och pappa åker hem tillsammans i båten tidiga vårdagar. Ibland är det också de starka kontrasternas dagar som gör mig lycklig. Låt säga att jag har upplevt det där jag nyss nämnde och jobbat på utanför Grebbestad fram till eftermiddagen för att sedan sätta mig i bilen och köra till Göteborg och gå ut i kvällen. Jag kan uppleva någon slags självgod eufori, som att jag lever ett parallell-liv som ingen av er har tillträde till förutom jag. Som att `nu är jag här bland er och jag är lika snygg och stilsäker som ni men jag har mer och ingen kan sätta sig på mig nu. Sådan otrolig självgodhet … Men den kan väl få plats då och efter allt självhat antar jag.”

Verkligen! Detta är att vara människa ju. Alla tankar och känslor. Även de “förbjudna”. Men Lotta har ett sätt att tala om dem som är avslappnat och naturligt. Som gör dem allt annat än förbjudna. Jag avundas henne. Jag vill egentligen veta allt om båda de där världarna, men tiden springer och jag tänker att hon spenderar sina dagar i ett arbetsliv som skiljer sig markant från mitt. Jag vill veta hur en vanlig dag ser ut. 

“Den är segstartad!”, svarar Lotta. “Jag är en av vårt lands många sömntabletts-individer, så jag behöver tid på morgon för att starta. Men efter gröt, ägg och kaffe bär det, varje dag från måndag till torsdag, av till sjöboden ute i Norra Edsvik. En dag kan bestå av fisket i sig – alltså dykningen och med det är det mycket efter- och förarbete i sig. Båten skall köras fram, utrustning skall sättas ihop och själva dykningen tar sin tid, för att sedan lasta upp ostron, lasta ur och sedan skall all utrustning av och tvättas från saltvatten. Förmodligen avslutas eftermiddagen med en del ostron packning som ska iväg till kunder i städerna. Kvällsskiftet görs efter klockan 20. Då svaras det på mejl och bokningar.”

“Och hur ser framtiden ut då? Om du får drömma?”

“Jag har en dröm om att skapa en mötesplats i mitt område. En förlängning av mitt fiske. För några somrar sedan reste jag och min Sander runt i södra Italien och ganska snabbt drogs vi till Masserie-konceptet om vi kan kalla det så. Det är gårdar som ofta är familjedrivna av människor med stark band till området och som erbjuder ett småskaligt men otroligt inspirerande boende och restaurang. Då vi var runt fick man ofta en liten visning runt på oliv- eller vingården och även en lite uppgift att utföra inför eftermiddagen. Man kunde låna cyklar och plocka upp frukt och grönsaker hos den lokala odlaren. Senare på kvällen samlades samtliga gäster och plötsligt kändes det som att man skålade in kvällen med sina vänner. Middagarna var helt otroliga och allt var så underbart glamoröst och autentiskt på samma gång. Vi satt där längst ett långbord med främmande människor men ändå kändes det så självklart. Jag kände genast att det är precis det här jag vill erbjuda mina gäster som följer med mig ut på ostronfiske, på den platsen jag kommer ifrån och kan allra bäst.

“Det låter fantastiskt, vill höra mer!”

“Jo, jag tänker mig mat, bageri, ostron såklart, workshops, utbildning, kultur och föreningsliv. Alla ska känna sig välkomna. Möjligheterna för att skapa livskvalité ska finnas här och de ska självklart bo över. Stadsmänniskor ska kunna bidra till landet och vice versa. Jag drömmer om att ha en stark kock vid min sida som även vill vara en del av mitt fiske. Detta ska vara ett hem och det ska vara inrett med fingertoppskänsla för plasten. Med modifikation förstås. Jag ska verka på den mest eftertraktade destinationen i Sverige om inte världen! Även här har jag fått en otrolig självsäkerhet och jag vet att detta skulle vara så gynnsamt för vår ort och att alla skulle kunna glädjas av det. Och naturligtvis. Framtiden vill jag ska innehålla att mina medmänniskor kommer hålla sig friska och ha det bra. Att jag och Sander kan få en familj tillsammans och att vi kan få ha ett hem på min lyckligast plats, Ön där min mormor växt upp – Hällsö.

Hällsö, tänker jag och letar ut över vattnet som om jag skulle kunna se Lottas mormors ö med blotta ögat. Ser framför mig generationer som tar vid där andra slutar. Nya människor med samma hav. Det är en försvinnande vacker tanke. Inte sant? Men tills denna dröm blir verklighet passar jag helt enkelt på att ta några sista snabba med Lotta Klemming!

Lotta Klemming

"Förmodligen är det det hårda livet som havet ger mig som piskat upp min självkänsla."

Lotta Klemming

LOTTA, DU ÄR:
En känslomänniska.

DU KÄNNER DIG SOM BÄST NÄR:
Jag är under vattenytan.

DU BLIR IRRITERAD PÅ:
Småsinta människor och konspirationsteorier.

DET VIKTIGASTE NÄR DET KOMMER TILL RELATIONER ÄR:
Jämställdhet, respekt, kommunicera och var dig själv och njut av livets goda tillsammans.

FÖR TILLFÄLLET ÄR DU INNE PÅ:
Renovering av vår första och gemensamma lägenhet och sjösätta min dröm.

DU TRODDE INTE DETTA SKULLE HÄNDA MEN:
Jag äter ostmackor fyra dagar i veckan till lunch.

DU ÄR RÄDD FÖR:
Maktlöshet.

DITT BÄSTA STÄLLE ÄR:
Hällsö.

DU ÄLSKAR:
Mycket! Vara delaktig och ge andra människor fina stunder.

DU HATAR:
Också mycket! Men att saker och ting som borde vara så självklara och enkla tar för lång tid.

DU VILL REKOMMENDERA:
Att våga bryta normer. Stå upp för en medmänniska och säg ifrån.

 

TACK LOTTA!

Lotta Klemming

Lotta finns på @klemmingsostron på instagram.

Published May 17, 2021

Mimi · 7 months ago
Finaste och bästa Lotta <3 Grymt fin intervju!

Therese · 7 months ago
Wow vilken fint porträtt av fina Lotta ❤️

Margo · 7 months ago
Vilken inspirerande person! Och äntligen ett porträtt som inte handlar om barn eller föräldrarollen. Gärna mer sånt, för alla oss som är barnlösa och längtar efter att läsa om inspirerande liv där barn inte nödvändigtvis är i centrum för berättelsen.