Josephine Blix, hennes man Pehr och sönerna Aldo, 8 år, och Frank-Morris, 5 år, och så hunden Bosco såklart – fann en arkitektritad villa från 1942 alldeles intill Mälarens strand på Färingsö. Eller så var det villan som hittade dem, därom tvistar de lärde. Hur som helst uppstod kärlek och strax var de inflyttade. Vi har hälsat på hos Midnatts grundare. Välkomna hem till Familjen Blix!
Familjen Blix.
Hej Josephine, så fint att få vara här i ert nya hem, det är magiskt. Berätta allt!
– Så väldigt mysigt att ha er här. Någon gång förra året drabbades familjen motvilligt av växtvärk som inte riktigt ville släppa. Det bekymrade oss eftersom vi hade svårt att tänka oss något annat i hela världen än vårt lilla 1700-talsstall på Drottningholm. Det som vi några år tidigare renoverat med allt vi hade, med väggar som visste allt om oss. Där varenda planka och fläck berättade vår historia. Där Aldo blev ett skolbarn och Franken tog sina första steg. Men så bara köpte vi ett hus. Det hittade oss utan att vi letade och takten visste plötsligt ingen hejd. Har ni sett det där specialavsnittet av Bluey? Det när de köper ett nytt hus och ska flytta, men ångrar sig. Blueys pappa river upp till salu-skylten och hela familjen stormar tillbaka in i det visningsstädade huset och återupplever alla minnen och favoritplatser där. De äter pommes frites på en filt i vardagsrummet när solen går ner och inser att de inte ska vara någon annanstans än just precis där. Vi såg det så många gånger. Jag grät. Barnen grät. Bosco gnydde. Nä, det gjorde han kanske inte, men det kändes så. Som växtvärk i själen. Kan man kalla det så när man vet att den expanderar, men det gör så ont att växa ifrån det man har?
Växtvärk i själen känns som ett utmärkt ordval. Hur har livet förändrats sedan ni kommit hit? I smått och i stort?
– Det är märkligt det där, vad som är smått och vad som är stort för olika människor. Den vanligaste frågan jag får är ”är det inte jobbigt att ha långt till stan”. (En liten livsförändring i min värld.) Den ovanligaste frågan jag får är ”är det inte skönt att flytta ut på öarna och få distans till stan”. En stor (och ljuvlig) livsförändring i min värld.
Underbart, perspektiv. Blicken på livet är personlig och från olika mentala väderstreck minst sagt. Har er inredningsstil ändrats eller har ni tagit med er stilen med hull och hår?
– Hela lurviga stilmonstret är ju med i någon form, hulligt och hårigt. Haha. Hen som föddes i vår första hyreslägenhet i Abrahamsberg, testade en kontinental grej under åren vi bodde i Italien, för att sedan ta sin sydeuropeiska (självupplevda) världsvana och klämma in sig i en älskad etta vid Mariatorget, där min Margiela-era omfamnade varje middag på fönsterbrädan. Hen följer oss, men har absolut ömsat skinn vid varje flytt. Särskilt i hens ungdomsår. Abrahamsbergs brandorangea 50-talsmöbel och svarta matbord byttes mot kafferingars belevda klaffbord och auktionsfyndad Thonet-soffa i Ålsten. Stilmonstret hade hittat till Auctionet, och skulle aldrig lämna sitt revir igen (!). I Drottningholm liveade hen gårdshus på Sicilien möter kringbyggd 1700-talsgård. Pälsen har dock alltid varit mjuk. På något sätt till och med blivit mjukare med åren. Och när vi flyttade till huset blev den dessutom yvigare än någonsin. Min inre konstnär fick spelrum, och en värdig hussjäl från 40-talet visade sig vara ny inspiration unlocked. Låt oss säga såhär. Den sommaren levde vårt stilmonster sitt bästa liv bland loppisar och skattkammare på Österlen.
Aldo i sin favoritpyjamas från Nufferton. Och Bosco på sin favoritplats, framför brasan.
‘Själar väljer sina kroppar. Hus samlar sitt folk? Så måste det vara.’
Bebis!
– 40-talsskrivbordet från Auktionsverket väger bly men byter ändå plats hela tiden. Det och den svängda stolen ropades hem till det blivande lilla biblioteket och skrivarstudion, i rummet innanför vårt sovrum på övervåningen. Men nu blir det nog barnkammare där i stället, och skrivbordet känner sig lite … rotlöst? Lampan är från Ateljé Lyktan, berättar Josephine.
“Den gosigaste mattan från Layered har förvandlat vardagsrummet till the perfect nest. Soffan hittade vi under Skänkes på Blocket samma dag som vi flyttade in. Kuddarna är från Midnatt och Fine Little Day.”
“Det runda burspråket med det svängda elementet, var det jag föll för först i huset. Regissörsstolar, bord och golvlampa har jag fyndat från Österlens loppisgömmor. Silkeskonst av Kassandra Widmark Utas som väntar på sin plats.”
Haha, och hur tänker du då när du inreder?
– Tänker lite. Känner mycket. I alla fall när det gäller möbler och ting. De bara hittar hit pga någon typ av estetiskt/poetiskt kapital. Väldigt sällan med praktiska egenskaper. På gott och ont. Färg, ljus och nyanser tänker jag däremot nästan diagnosigt mycket på. Allt som blir för matchigt eller tillrättalagt i tappra (vuxna?) inredningsförsök väser åt mig när jag går förbi, kräver frigörelse. Vive la révolution. Plocka ned mig, fräser tavlan. Häng inte upp mig, vädjar spegeln. Släng mig ej, sjunger alla sparade museifoldrar, utländska menyer, utrivna sidor ur gamla böcker och teckningar på djur och gubbar utan halsar. I ostämda stämmor.
Vi har hört att det här huset verkar samla sitt folk istället för tvärtom.
– Själar väljer sina kroppar. Hus samlar sitt folk? Så måste det vara. En av de första nätterna i huset var jag nere på stranden med Bosco (vår 11-åriga Jack Russell) i den kolsvarta oktoberkvällen. En fluffig collie med lampa runt halsen trädde plötsligt fram i mörkret. För att avdramatisera mötet ropade jag ”hej hej, det är bara jag och Bosco som går här i mörkret, vi är nyinflyttade i det vita huset”. Hussen till collien kom ikapp och utan att vi kunde se varandras ansikten i mörkret svarade han mig med en röst som var till åren: ”Bosco sa du? Då är det inte den första Boscon som bor i huset …” Sedan förklarade han för mig att han bott här i viken i hela sitt liv. Efter kriget huserade en flyktingfamilj från Ungern i den vita villan under en tid. Den yngsta pojken i den familjen hette Bosco, och det blev hans bästa vän. Med svindel och änglarys återvände jag upp till huset, för evigt tacksam att vi möttes i mörkret. Och att han valde att dela med sig av den historien till mig.
Rys… Och på tal om rys, grattis till graviditeten! När kommer bebisen?
– Tack snälla rara. Förunderligt är det, livet. Så tacksam för den här överraskningen som störtade ned bland fälten, längs havet mitt i semestern. Mitt i allt vi trodde att vi redan visste. Det viskas om en tidig vårbaby. Han kommer när isarna smälter? När gruset rullar under sulorna igen och det första ljuset tränger igenom? Våra andra pojkar är sensommarbarn. Jungfrubröder i det förlåtande guldljuset och solrosornas tid. Så något säger mig att han, vår minsta lillebror, kommer till oss med något annat.
“Loppisbanan, Emilia Ilke-hund, mormorsask och ett danskt snäckljus som är för fint för att tända.”
‘Man öppnar finbubbel på fuldagar. Äter makaroner på findagar och skrattar åt varandras skämt när ingen annan pallar.’
Du och Pelle är high school sweethearts, tänker att ni kanske är experter på hur man håller relationen vid liv?
– Nej, tänk att det blev så. Just vi, genom allt. Pottfrillan och gluggen från skolgården. Från nyponpulver i nacken, brännboll med tårtslag och balansgång på spårvagnsspåret med ryggan på ena axeln. Genom gnisslande gympasalar, fiskpanetter och varm asfalt. Via svettiga replokaler, studentrabatter och snedluggar. Trumslag i vinternatten och morgonkaffe utan mjölk, septembermorgnar i moll. Genom Florens smala gränder och Arnos akvarelliga skymning. Tillbaks till torget där allting började. Snabba vingslag över Silvias tinnar och torn, ett par varv runt fontänen på gården med vinrankan runt foten. Förbi busskurarna, ishallarna och hästhagarna som format oss, mellan åkrarna och rakt in i den nya verkligheten, och allt vi får lov att kalla vårt. Hur håller vi fortfarande varandras händer? Antar att man låter varandra växa i takt men också i osynk. Vågar älska varandra på distans när t.ex. ens ungdomsår kräver så. Förälskar sig i nya versioner av varandra. Väljer om och väljer om. Väntar in ibland. Tar lead ibland. Håller hårt om varandras hjärtan men styr inte dess drömmar. Fortsätter leta efter varandra i stora och små rum. Förminskar inte varandras poesi. Men stör ändå varandras ordning lite lagom. Lånar ut sina favorittröjor till varandra. Bråkar om uteblivet sparande och om vem som inte är sur tills den blir jättesur – men blir sams innan solen går ned. Öppnar finbubbel på fuldagar. Äter makaroner på findagar och skrattar åt varandras skämt när ingen annan pallar.
Fint. Hur ser julen ut? Hur firar ni? Vad är det bästa med julen enligt dig?
– Julen i huset. Längtar. Mina föräldrar och alla deras vovvar kommer upp veckan innan. Det är stressigt, stökigt, lite så extra allt och underbart. Pots and pans och stora rosetter. Lämmeltåg mellan öarna och broarna till Bromma där vi alla kommer ifrån. Där syskon och svärföräldrar fortfarande bor. Fir i dagarna tre. Och så plötsligt drar man den paradoxala lättnadens suck över att allt vi längtat efter äntligen är över. Kanske sjunger bilradion om julen för de ensamma, och kanske läser radioprataren upp nummer till kvinnojouren när vi kör hemåt i natten. Det privilegierade dåliga samvetet hugger till. Sådan är den. Julen. Älskad men orättvis. Ljuvlig men brutal.
Dukningstips till högtiden?
– I år kanske vi testar smalrandigt istället för rutigt? Känner oss lite franska? Ostron och ostar vid sidan om. Rödvinsinkokta päron på silverfat med crème diplomate? Men inte för tjusigt, för då börjar dukningen ropa slagord från franska revolutionen, som ni vet. Silvret vill inte vara putsat. Kransarna vill ligga på bordet runt godis och frukt, istället för att hänga ensamma på dörren. Vinglasen vill vara många, udda och små. Barnbordet vill vara pampigare än vuxenbordet bara för att allt som är miniatyr är fint och kul. T.ex.
Kik in i köket.
Brukar du ge dig själv några nyårslöften? Planerat några inför 2027?
– Alltid bara att läsa mer. Och skriva mer.
2027 ska jag läsa mer. Och skriva mer.
Finns det några smarriga nyheter på Midnatt som du kan viska i vårt öra?
– För julen har vi finare kollektioner än någonsin. In på sajten och gör vårt test för att ringa in din holiday persona vetja! Till våren lovar vi mer nostalgisk bäckebölja i solblekta nyanser och det alla har väntat på: sängkappor som matchar övrigt sortiment. Halleluja!
‘Stilmonstret hade hittat till Auctionet, och skulle aldrig lämna sitt revir igen (!).’
Ser fram emot! Vad upptar dina tankar just nu?
– Såhär 24 veckor in i min graviditet är det ju oundvikligt att det som stundar upptar tanken. Vi fick nyligen veta att det är vår tredje son som virvlar där inne. Jag ska bli mamma åt tre söner. Tre bröder som kommer följa varandra genom livet. Det är så stort och mäktigt och skört på samma gång. Algoritmen har givetvis också snappat upp att jag är en ’boy mum’. Algoritmen känner givetvis också till min spirituella fallenhet och serverar mig nu därför djupt karmatiska betydelser till varför just jag bara får söner i det här livet. De kommer tydligen för att heala mig med en kärlek som aldrig kan överge mig. De kommer för att visa mig den renaste formen av ömhet. Och min själ kommer svara med den mjukhet de behöver som män i vår värld. En mjukhet bara en själ som vet att den inte kommer bli lämnad besitter. Även om jag skrattar åt det pompösa och tar det med stor nypa salt så är det, i ljuset av vad som återkommande kommit till mig i andlig vägledning genom åren, en intressant teori. Jag har tydligen separerats från de jag älskar i alla mina tidigare liv. Dött ifrån, eller blivit ensam kvar. Alldeles för tidigt. På olika hjärtskärande sätt. I det här livet ska jag healas från det, har det sagts. Inte undra på att jag valde mitt livs kärlek när jag var 15, och att jag föder son efter son i det här livet?! De är alla här för att älska mig forever, haha!
Åh! Passus; jag har tydligen aldrig fått växa upp i tidigare liv, hence min oförmåga att vara vuxen antar jag. Var i livet befinner du dig om man skulle se det från en filosofisk plats?
– I expansion. Psykiskt. Själsligt. Och inte minst fysiskt. Tänk att livet vill ge mig mer? Att vi får älska mer! Får svindel.
Från det ena till det andra, ge oss din drömmiddag hemma hos dig.
– Trygghetspersoner på repeat. Tyvärr sämst på att spontanbjuda andra vi gillar för att lära känna bättre. Eller vänner som det var länge sen vi träffade men tänker på så väldigt ofta. Skäms för det. Men räcker tydligen inte till? Behovet av återhämtning för stort? Bjuder på snacksig aperitivo. Pasta vongole med musslor som rasslar. Cortado och snickers över is. Pelle spelar musiken för att han är otrolig på det (att det inte är hans riktiga jobb?) och för att om jag gör det avbryts den varje gång jag vill filma en vän som är fantastisk, en tallrik som ser god ut, en spegelblank Mälare eller en stämning som egentligen inte fastnar i min blixt. Dukar gör jag ev. lite slarvigt men bara med sånt jag tycker är jättefint. Barnbordet är extra kul. Älskar när jag hinner göra det riktigt vuxenfint. Alla får prata om sig själva så mycket som de vill. Och alla som får feeling får höja musiken, öppna en flaska till och sova över i källaren.
“Frank-Morris svängda sovrum var en gång en altan men byggdes in någon gång på 60-talet. Sängkläder och textilier från Midnatt. Sängkappan lanseras till våren.”
“3 x kärlek: Aldo, Frank-Morris och Bosco. Vardags- och festuniformer från Facade.”
‘Jag tittar på mitt eget åldrande, en fascinerande slow tv. Att den reality showen direktsänds samtidigt som de digitala bilddagböckernas kvinnor jag känner och inte känner magrar och slätas ut i feeden.’
“Övre hallen, som binder ihop allas sovrum, är pojkarnas bästa och mesta tillhåll. I fåtöljen från Karup har det hoppats så mycket att den har förlorat sin forna glans och form. Men vem har inte det?”
Vad läser du?
– För många år sen hade vi en vattenläcka i källaren som svepte med sig hela vår boksamling. Min Midnatts-fru, Louisa, är en av få som kom ihåg det. När jag fyllde 40 surpriseade hon mig med en otrolig överraskningslunch där hela stora extended Midnattsfamiljen dundrade in. Under armarna bar de med sig böckerna de av olika anledningar tyckte att jag och min bokhylla behövde. Inlindade i vackra band och signerade med deras egna motiveringar. Kort inpå hamnade jag i flyttlimbo och böckerna som symboliserar varenda relation jag har till dem packades varsamt i flyttlådor. De som skulle bli hundörats och kafferingarnas år blev lite förskjutet trots min besatthet att närma mig alla inbundna ord de valt för mig. Livets bibliotek. Nu packar jag upp en och en. Tar mig tid att läsa lite i taget och det är så oerhört fint och berikande. Edith Södergran, Tove Jansson, Shakespeare, Marianne Lindberg De Geer, Jane Austen och många fler i en salig och smått otrolig mix. Alla med mina vänners hälsningar på försättsbladen <3
Nej, vad fint. Otroligt ju. Vad lyssnar du på?
– Mina barns förunderliga historier, mina egna tankar om nätterna och samma playlist på repeat. Vid något tillfälle har jag döpt den till ’Eller ens nästa dag’. Från en line i Annika Norlins låt ”Stannar du kvar”, som av någon anledning rört mig djupt. Har det möjligen med ”övergivenhetsteorin” från tidigare liv att göra? Vem vet.
Vad tittar du på?
– Mitt eget åldrande, en fascinerande slow tv. Att den reality showen direktsänds samtidigt som de digitala bilddagböckernas kvinnor jag känner och inte känner magrar och slätas ut i feeden. Ser otroliga ut, ser likadana ut. Med jeans som faller allt lösare på spetsiga höfter och pannor befriade från bekymrande spår. Som en upprepning från det 90-tal som fostrade våra ideal, fast vi är äldre nu. Vet absolut inte bättre nu. Robotar raderar våra olikheter, redigerar oss utan att fråga och de vackra personerna våra barn ser på affischerna finns inte ens på riktigt. Jag tittar på det. Och på min egen spegelbild. Egot och fåfängan vill gå med de andra. Själen och något annat som är starkt, vägrar. Det är en utmaning för jaget to remain sane. En vass nagel rakt in i konstnärssjälen att leva i tiden som är nu. Får vi verkligen bara finnas i en form? Varför slipar vi bort allt som skaver? Och hur ska vi leva med det som blir kvar?
En av samtidens viktigaste reflektion. I takes a foul to remain sane i algoritmerna… Sist Josephine, har du något du vill rekommendera?
– Jag har slutat fota bara det fina och börjat fota också det fula. Kanske inte på display, men för mig själv. Så som vi fotade stunder och varandra innan www. För även om jag älskar att fånga det vackra så har jag insett att jag vägrar att redigera verkligheten hårdare än att den får känna sig fri.
Tack!
“Hunden som huset valde, aka Bosco, i höstlöven.”