Emily Slotte

Av TWWP, Text Bea Hellman, Foto Mira Wickman.

Tillsammans med Once Upon har Emily skapat en fotobok för att hylla det lilla livet, de små stunderna. För en bild säger mer än tusen ord, inte sant? Att ge sig själv och sina nära möjligheten att återuppleva och bevara minnen utan att de hamnar i den digitala avgrunden, är enkelt med Once Upon. Berättelser om livet att dela med andra stärker definitivt relationer och skapar nya minnen.

Hej Emily, vilket drömhus ni har här ute i Norrtälje. Vad föll ni för med det här huset?

– Tack, åh ja vi älskar det. När huset kom ut på Hemnet så föll vi båda pladask för bilderna, och när vi kom hit var det ännu finare – atmosfären, takhöjden, allt var ännu bättre. Vi letade efter något gediget och det var svårt att hitta ett hus av det här slaget. Det kommer inte jätteofta ut såna här typer av hus som liksom fortfarande har mycket charm kvar. Det gamla paret som bodde här innan hade bevarat det fint. Först undrade vi; hur nära ligger huset vägen egentligen, och vad är det för väg? Men det här är verkligen landet landet, med åkrar runtomkring. Vi kände direkt att här vill vi vara. Då bodde vi i ett annat hus i Norrtälje, men det började byggas fler hus runtomkring det, och då kände vi att vi ville flytta. Vi sålde först och det var nervöst eftersom det inte låg nåt ute då som kändes rätt. När det här huset kom ut på marknaden var vi inte direkt ensamma på visningen, det var ett otroligt stort intresse. Men vi hade sålt vårt förra hus i sälj-peaken så vi kunde maxa och vann budgivningen, men det var stressigt och jobbigt. Vårt sista sista bud var verkligen det sista men det var det för de vi budade mot också som tur var.

Berätta om huset.

– Det är byggt sent 1800-tal för att vara en klockargård, kyrkan ligger mittemot på andra sidan vägen. I början av 1900-talet var det en skola, vi har bilder från då med skolbarnen som gick här. Det är både spännande men också läskigt att se de barn som gått här och varit här men som inte finns längre. På nedervåningen är det stora rum i fil och på ovanvåningen var det bara ett litet rum inrett när vi köpte, resten var råvind. Vi har renoverat och byggt alla sovrum här uppe. Paret som bodde här innan använde mest nedervåningen så det var en hel del fix invändigt för att få till alla rum. Det är fortfarande massa kvar att göra men vi stressar inte med det. Jag måste ha feeling om jag ska kunna hugga tag i ett projekt, och just nu har jag inte det och då är det skönt att inte hetsa på. Jag inväntar inspirationen.

En gammal skola, det är väl ändå dröm? 

– Ja jo, det känns ju som att det är det för många. Jag har aldrig tänkt så, att det måste vara en gammal skola. Jag hade en period där jag var ute efter missionshus, men sen kom jag fram till att det inte är så praktiskt med ett stort rum bara, mycket som måste byggas till då haha. Men det är väldigt vackert estetiskt, både utvändigt och invändigt.

Ni har tre barn!

– Ja, Engla är min förstfödda. Jag var inte ens myndig när jag fick veta att jag var gravid för första gången. Det är en svindlande tanke att tänka hur nära det var att hon faktiskt inte skulle ha funnits. Engla, min stjärna! Alla som möter henne säger samma sak, wow vilken dotter du har! Hon är social, framåt, klok och vacker som en dag. Så självklar från dag ett, trygg i sig själv men med känslorna nära. En bestämd tjej med åsikter som utmanar oss i quiz om historiska skeenden och människor. Fötterna på jorden och alltid nära till skratt. Så har vi Blake, han kom som en överraskning, precis som alla våra barn. Han föddes i vidöppen position, nyfiken på världen. Lugn, eftertänksam, känslig och framåt är ord som beskriver vårt mellanbarn bäst. Han är som en kameleont som anpassar sig efter människor och situationer. Blake är pojken som ogenerat går fram till främmande människor; Hej, vad gör du? Han är en funderare som värnar om allas mående. Vi skojar alltid om att Blake är min mans avbild medans Vinnie är min.
Vinnie, sju veckor innan beräknad födsel kom han, likt en virvelvind. Som den envise lille kille han är hade han bestämt sig för att NU var tiden inne. Vinnie trotsade alla värkdämpande och föddes med akut snitt efter en veckas motsträvigt värkarbete. Envisheten har följt honom sedan dess. Han vet vad han vill och ger sig inte. En älskvärd utmaning som ständigt testar våra gränser. Lika mycket envishet, lika mycket kärlek och mjukhet finns det i hans kropp. Trygghet är hans A och O i livet och det finns inget viktigare än att alltid somna med en arm runt mig eller Christian.

Vill du dela tre minnen som format dig?

– Ja absolut, de som kommer till mig är dagen då min mamma och pappa sa att vi skulle ha föräldraråd. Jag var uppspelt och tänkte att wow, nu ska vi nog resa! Jag var 11 eller 12 år. När jag, mina föräldrar och systrar satte oss vid bordet så kom det likt en blixt – vi ska skiljas. Det andra minnet jag tänker på är den dagen då jag tog beslut om att fortsätta min graviditet och föda Engla. Och det tredje är stunden då vi bestämde oss för att flytta från stan och testa livet på landet.

Hur tänker du kring inredning, har du några ledord?

– Ellen Dixdotter! Haha, jo men hennes hem är min största inredningsinspiration som ni ser. Jag älskar att ha en lugn färgskala runt mig, och vill ha många bord och sittplatser. Jag tycker det är fint hos andra som har mer färg hemma, men jag och mitt huvud mår bäst av en canvas av neutraler, då kan jag tänka fritt. När jag köper möbler så letar jag mest vintage, det finns en jättebra antikaffär i Norrtälje med utvalda möbler och prylar där jag hittar mycket fint.

Vilken sak är din mest kära här hemma?  

– Jag skulle säga att det är det långa danska bordet i vardagsrummet som jag köpte på Gotland för några år sen. Vi har många bord, tror jag har en fetisch för bord faktiskt, men jag gillar att man kan sätta sig lite här och var och pyssla med det man håller på med.

I samarbete med Once Upon så har du gjort en fotobok, hur tänkte du när du gjorde den?

– Jag ville att det skulle vara en bok för hela familjen och att alla kan öppna den och titta och minnas de små ögonblicken vi upplevt tillsammans. Även om det inte är stora saker. Det är de små stunderna som kan försvinna i mängden av stunder. När Blake öppnar den så kan han börja berätta vad vi gjorde i somras utifrån bilderna, vilket är väldigt mysigt, det blir ett litet samtal kring vad vi var gjort.

Vilka teman skulle du vilja fortsätta göra?

– Nu är jag är sugen på att göra årsböcker, kul att se hur barnen blir större genom att samla bilderna år för år i en bok. Så ja, det kommer jag försöka fortsätta med. Fint att ha kvar.

Vad betyder bilder för dig?

– Allt, jag gick fotogymnasium och mitt intresse för bild började i ett mörkrum, kan verkligen sakna det analoga i fotograferandet. Så att samla minnen såhär i en bok njuter jag verkligen av. Minnena blir verkliga och försvinner inte bland alla miljoner mobilbilder…

Du gjorde en sommarbok, är det din favoritårstid?

– Jag är verkligen en sommarsjäl, som så många i Sverige, tycker faktiskt inte så mycket om vintern om jag ska vara ärlig. Ok, om det är så här fluffigt och fint ute så är det helt ok, men jag tycker om värme, reser helst till varma länder. Drömmer om ett hus i södra Italien. Christian är sugen på att flytta till San Diego i Kalifornien, men att ha ett litet semesterhus i Italien kanske är en möjlighet. Vi håller på att kolla om vi hittar nåt. Vi vill absolut inte flytta från det här huset vi bor i, jag är en trygghetsperson och vill bo kvar här.

Var i det här huset trivs du bäst? 

–  Alltså, jag är ju 90 procent av min tid i köket, men det är nog inte så att jag trivs extra mycket där utan för att jag tycker om att laga mat. Biblioteket med öppna spisen på nedervåningen är det härligaste rummet och jag hänger nog där mest, och vårt sovrum älskar jag, det känns ombonat och mysigt. Ibland kan det gå två dagar utan att jag varit i vardagsrummet.

Blir det ensamt att bo så här isolerat som det är ändå?

– Jag är rätt folkskygg haha. Men jo jag tycker om bo så här, älskar att vara med min familj och mina vänner men gillar verkligen inte folksamlingar och mingel, blir stressad av det. Att jobba hemifrån passar mig så bra och Christian jobbar också hemifrån. 

Först bodde ni i Sollentuna, varför ville ni flytta från stan?

– Livskvaliteten, alltså det låter ju högtravande. Att komma hem och det är tyst och lugnt, tempot är ditt eget här. Nu är inte jag en naturmänniska direkt så att jag går i skogen, men jag uppskattar trädgård och närheten till det gröna. Och det kan vi inte ha i stan, visst, vi har inte affärer runt hörnet, man behöver vara mer planerande och tänka igenom, jag gillar det. Det känns tryggt för barnen att växa upp här, men absolut, ibland kan jag känna att det är lite världsfrånvänt, det finns inte så många olika nationaliteter i deras skolor tillexempel – och det tycker jag är jättetråkigt. Vi har många vänner som är här på besök, och då sover de flesta över och det är så mysigt. Jag skulle kunna bo i kollektiv!

Du fick barn tidigt, hur gammal var du när du fick Engla?

– Jag var 18, blev gravid i tvåan i gymnasiet. Englas pappa och jag hade gjort slut innan, och på nåt sätt var det självklart bland alla runt mig att jag skulle göra abort. Men jag kände att jag inte ville det. Det var väl inte så dramatiskt egentligen, jag fick så bra stöttning av min familj från start, när jag bestämde mig för att fortsätta vara gravid så kunde jag njuta av det. När Engla föddes så bodde vi två hemma hos mamma i fem år. Alla hjälptes åt, min mamma och hennes man, mina två yngre systrar, vi var flera vuxna.

Att bli förälder tidigt måste påverka en på nåt sätt, har du nåt speciellt minne kring det som du vill dela med dig av?

– Jag minns ifrågasättandet från omgivningen i att vara ung förälder. Speciellt under en period då Engla och jag bodde på sjukhus då hon matvägrade som spädbarn. En sjuksyster kom in till mig en kväll precis när jag fått Engla att somna. Hon satte sig på sängkanten och från ingenstans säger hon ”men du varför gjorde du inte abort egentligen?” Jag minns prick känslan det gav mig, ilningen genom kroppen och hur jag bara blev stum. Att ifrågasätta något eller NÅGON som är så självklar är nog de sjukaste minnet jag har.

Nej men fruktansvärt bemötande, man blir stum när man hör nåt sånt. Och hur träffades du och Christian sen?

– Jag hade ett sabbatsår från skolan ett år och började sista året på mediagymnasiet när jag var 19, och där träffade jag Christian, vi gick i samma klass. Så han har varit med i Englas liv från start kan man säga, även om vi tog det superlugnt från början och inte flyttade till vår första gemensamma lägenhet förrens efter fem år. Han var bara sjutton år när vi träffades och det är ganska speciellt att träffa nån med barn när man är så ung. När jag var i vecka 20 med Vinnie så gifte vi oss.

Hur har dina graviditeter varit?

– Jättebra för jag älskar att vara gravid. Det är det bästa jag vet. Jag skulle kunna vara gravid åt nån annan bara för att få göra det igen! Typ så!

Hur är din morgonrutin? 

– Jag har förstått att jag är rutinmänniska, aldrig trott det innan men har kommit på att jag verkligen är det. Jag är en morgonperson, att gå upp fem och vara ensam uppe först är min bästa tid på dagen, jag mår bra av det. Det är så otroligt skönt att bli äldre, jag har hittat mig själv och vågar känna vad jag behöver och vad jag mår bra av. Går också och lägger mig supertidigt, klockan nio på kvällen.
Direkt när jag stiger upp så börjar jag med att tvätta ansiktet, sen kokar jag en kanna Earl grey creme som jag dricker med mjölk. Till det äter jag ägg och fröknäcke. Hinner jag innan jag ska väcka barnen så kan jag kolla på en serie, har precis sett klart The Split på SVT. Sen sätter jag på en maskin tvätt, det gör att jag känner att jag har kontroll över dagen. Jag måste ha ordning runt omkring mig, tror det är min ADHD som gör det, jag mår inte bra av att det är rörigt.

Du har alltså inga hordertendenser?

– Haha nej verkligen inte. Jag älskar att sortera och rensa. Gör det en gång i månaden.

När fick du din diagnos?

– Jag gick in i väggen för ungefär tre år sen och var sjukskriven i ett år, och det var då jag började fundera på varför jag aldrig kunde återhämta mig. Jag kände att ”jag kommer inte tillbaka från det här”. Jag var trött fysiskt, orkade ingenting och allt var bara mörkt samtidigt som min hjärna hela tiden gick på högvarv. Jag hade ju anat att jag kunde ha ADHD och när jag gjorde utredningen så visade den ju det. Det har hjälpt mig att få en diagnos, jag har lättare att vara mer närvarande och fokuserad.

Apropå att dela med sig av sitt liv på sociala medier, du har ju fått kommentarer om att du är för smal, vill du berätta om det?

– Ja det var jobbigt, när jag började med ADHD-medicinen i våras så tappade jag 12 kilo i vikt och jag ser det verkligen nu när jag tittar tillbaka på bilder. Om man ska prata om hyper så gick jag in 100% i att kontrollera vad jag åt, det har jag aldrig kunna göra innan, och helt plötsligt kunde jag det eftersom jag inte kände hunger. Jag började äta mat som bara var ”nyttig” och gick helt in i det tankesättet. Till den grad där mina vänner, min familj började ifrågasätta det. Men det var när Engla kom hem till oss en dag, hon var jätteledsen och berättade hur orolig hon var för att jag hade en ätstörning. Det fick mig att tänka om, jag vill vara en förebild för mina barn. Jag vill inte vara en person som triggar igång och normaliserar att vara för smal. Men absolut, jag går in i olika faser, till exempel om jag börjar träna så gör jag det hela tiden, varje dag och så var det också med maten. Kommentarerna jag fick på instagram kring mitt utseende var jobbiga och det gjorde mig arg, folk har ingen aning om varför eller vad som ligger bakom. Men jag är tacksam över att ha blivit äldre och jag bryr mig inte lika mycket om vad andra säger och tycker på samma sätt som när jag var yngre. Bara jag vet var jag har mig själv.

Har du något projekt inför sommaren som kommer?

– Vi skulle vilja bygga växthus, vi har jättemånga gamla fönster kvar från när vi bytte. Sen ska vi lägga grus och fixa runt odligarna. Och ja, bygga klart uteköket, mura en pizzaugn och en bänk. Fixa vatten till handfatet och lite småfix.

Vad läser du?

– Jag lyssnar oftast på ljudböcker, jag gillar chicklit, eller vad heter det nuförtiden? Feelgood? Jag vill läsa lättsmält och snälla saker, har precis lyssnat De sju systrarna-serien av Lucinda Riley. Jag har ett poddtips också, Tabberaset, Klara Doktorow och Frida Lunds nya podd, så bra!

Just nu tänker du mest på?

– Att mina barn ska vara trygga.

Och själsligt är du beroende av …

– Mina morgonrutiner, min tid att tanka energi och ork.

Du älskar …

– Att jag känner en helt annan stabilitet och trygghet i mig själv med åldern.

Du hatar …

– (Att åldras) haha! Såklart orättvisor och barn som far illa.

Om du bara fick göra en sak just nu så skulle du …

– Uppleva sommaren, värmen och gräs under fötterna.

Om fem år vad gör du då?

– Ja det var ju just det här med att ha planer och planera. Jag har INGEN aning och det gör att jag känner frihet. Men om jag ska gissa så har vi köpt ett litet hus i Italien och vem vet men om en fick drömma fritt hade jag velat ha en fyra.

Tack Emily för att vi fick komma och för att du delade med dig av dina minnen.

Följ Emily på Instagram @emilyslotte

Och Once Upon hittar du här: