Anna Eriksson

Hej Anna, snart due date, så spännande, hur har du förberett dig?

– Helt otroligt, kan knappt förstå det själv! Sen vecka 20 någonting har jag lyssnat mycket på en online hypnobirthing-kurs, av Asabea och Opokua Brittton. Det har hjälpt mig mycket med förväntningar, förhoppningar, att varva ner en del och att se hela den här upplevelsen som min, något jag är med och skapar och inget som bara händer mig. Sen är jag också en väldigt pratig person, så att babbla mycket om mina tankar till nära och kära har nog också varit en del av min förberedelse.

Vad ser du fram emot?

– Att få hålla i min bebis. Och allt som kommer med det egentligen, få vara med om en förlossning, och få lära känna den lilla och mig själv på nytt lite grann och vår familj som 3 såklart!

Hur har graviditeten varit?

– Otroligt tuff i början, jag har något som kallas för Hyperemesis gravidarum, som kortfattat kan beskrivas som extrem illamående med mycket kräkningar. Jag avslutade också mitt sista år på Beckmans under den här tiden och var så dålig att jag inte visste om jag skulle klara av att ta examen. Jag fick många olika mediciner som inte funkade men så bad min barnmorska mig att testa en sista medicin som var relativt ny, och otroligt nog funkade den. Så jag klarade mig igenom vardagen efter det, eller ja i den bemärkelsen att jag inte behövde spy överallt och kunde få i mig mat. Sen avtog illamåendet alltmer men det har aldrig blivit helt bra, det påverkar mig fortfarande vissa dagar men såhär mot slutet och när värsta tiden är över så kan jag inte va annat än tacksam för att jag kan leva som vanligt nästan och att vår bebis trots hur dåligt jag mått, mår väldigt bra! Det känns mäktigt!

Vad jobbar du med?

– Just nu är jag helt ledig i väntan på bebis men jag har frilansat litegrann som AD och fotograf under graviditeten! Jag tog examen från Beckmans i juni så allt har hänt lite på samma gång! Det har både gått jättesnabbt och skitlångsamt på samma gång. Jag hittade Beckmans under första halvåret av pandemin, programmet heter visuell kommunikation, och när jag läste kursbeskrivningarna blev jag helt överlycklig och övertygad om att detta va för mig. Så jag sökte och kom in. Jag har målat, fotat och uttryckt mig visuellt sen jag var liten så detta va verkligen en handen i handsken situation. Beckmans har verkligen varit det absolut bästa för mig och på många sätt känns det som jag växt upp där!

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Hmm, svårt! Jag tror jag är en väldigt impulsiv och nyfiken person. Och väldigt rastlös, det får jag inte glömma! Min mamma får alltid panik på min rastlösa energi när den väl dyker upp, andra med som rest eller bott med mig under längre tid. Men jag trivs med det, det driver mig på något sätt framåt och får mig att söka efter något i livet som hela tiden leder till nya lärdomar och insikter. Ett sätt för mig att få testa mig fram och få va nyfiken.

Har du en livsfilosofi som du försöker leva efter?

– Inget som jag formulerat för mig själv så, men något som jag vet poppat upp i mitt huvud när jag behövt lite andrum i olika situationer eller specifika tider i livet, och det är att jag alltid får ändra mig. Med att jag som jag tidigare sa har ett behov av att få testa mig fram för att veta vad jag vill i livet så har jag också hamnat i många situationer där det inte alltid känts helt rätt…  typ som när jag efter studenten hoppade på två olika utbildningar som jag trodde va för mig men visade sig vara helt fel. Eller när jag hamnat i sammanhang med människor jag inte trivts med, och att jag då försöker påminna mig själv att jag kan ändra mig, ändra min situation. Oavsett hur svårt eller komplicerat det känns i den stunden. Det händer absolut inte lika ofta längre som när jag var i mina tidiga 20, men det har lett mig till att lära mig navigera själv och inte bara titta på hur andra gör för att sen ta efter. Jag tror jag fortfarande navigerar lite så ibland – men i lite mindre dramatiska skalor. Nu kanske det handlar om hemmakväll vs utekväll, eller vad jag vill ha till middag.

Ni har en underbar lägenhet på Stora Essingen, vad fick er att förälska er i den?

– Åh tack ja vi är så kära i vårt hem! Jag tror vi båda utvecklade någon slags ny förkärlek för grönska, vatten och skog under pandemin. Vi bodde mycket på landet då och insåg väl direkt vilken najs kontrast det var från att bo mitt i stan. Till den grad att jag vet att vi då pratade om att flytta ut dit på heltid men att vi i ett senare mer realistiskt skede insåg att det inte riktigt hade klaffat med hur vi lever och jobbar. Så att lyfta blicken lite från Södermalm började nog där, och tillslut landade vi här på Stora Essingen. Landet i stan som vi har lärt oss att det också kallas.

Ni har varit tillsammans i 5 år, hur träffades ni och hur skulle du beskriva Danny?

– Som en otroligt nyfiken, sprallig, omtänksam och kärleksfull person, någon som har humorn väldigt nära i allt alltid. Danny är expert på att få oss i hans närhet att skratta, slappna av och vara oss själva, han har en naturligt trygg självklarhet över sig som inte bara välkomnar men också tar fram det bästa hos människor! Han är verkligen en solstråle i mänsklig form. Vi träffades via gemensamma vänner, hans kompis blev tillsammans med min barndomsvän och så korsades våra vägar, kan inte riktigt fatta att det redan gått fem år faktiskt.

Jag har med åren blivit allt mer av en grubblare, någon som läser nyheterna flera gånger varje dag och mer ofta än jag kanske vill erkänna så påverkas jag väldigt starkt av olika politiska lägen och orättvisor runt om i världen, det gör Danny med såklart men hur vi hanterar informationen är olika – Danny har så nära till någon slags lekfullhet och humor hela tiden,  Jag tror att jag generellt dras med en sorts tyngd i livet efter att ha förlorat min pappa i ung ålder och triggas väldigt lätt av tragiska nyheter eller händelser. Dannys förmåga att ta sig igenom jobbiga tider eller se till det positiva i vardagen, stort som litet, påminner mig ofta om hur det var innan pappa gick bort och hur lek och humor är livsviktigt även i vuxen ålder och inte minst under tuffa perioder.

Vilken egenskap hos dig själv är du mest stolt över?

– Kanske min nyfikenhet faktiskt, den för mig ofta nära människor ganska snabbt och in på roliga ämnen om livet. Kallprat är inte riktigt min grej.

En dejt med din syster – otroliga kocken Marion Ringborg – hur ser den ut?

– Dejten kommer absolut handla om mat. Men om vi käkar ute eller hemma avgöras lite av Marion. Hon kan ibland få en superstark impuls av att vilja käka på ett ställe, eller mer bestämt käka en specifik rätt. Jag älskar när hon är i det modet och bara kan åka med. Annars lagar hon nog mat hemma till oss, vi tar en promenad ner till vattnet där och hon bor och bara snackar på. Och sen gör hon alltid någon efterrätt, det får jag inte glömma! Är absolut otroligt bortskämd under våra dejter, och om jag ska hjälpa till med något så är det oftast att handla något som fattas innan vi ses. Sen vill hon göra sin grej och jag myser med hennes hund eller dotter tills det är dags att käka tillsammans allihopa.

Vilken är din mest betydelsefulla sak i hemmet?

– Jag har aldrig varit en speciellt materiell person, nog för att jag flyttat runt mycket mellan mina föräldrar som barn och inte direkt tänkt så mycket på de faktiska rummen jag förflyttats mellan, jag var helt besatt av att umgås som liten så saker/prylar har bara vart i bakgrunden och aldrig riktigt fångat min uppmärksamhet. Inte ens leksaker. Det är under de senaste åren jag för första gången börjat kära ner mig i detaljer eller ting som jag vill ha hemma, framförallt nostalgiska eller sentimentala saker. Därför måste jag nog svara en porslinskål med ett litet lock som fanns i min pappas hem när jag växte upp. Den stod alltid i hallen på en byrå och han la alla sina småmynt i den. Med åren fylldes den till toppen och tillslut började jag bejaka den som en liten skattkista. Imponerad över mängden mynt men också över den tid jag visste hade passerat i takt med att högen växte. Efter att min pappa gick bort fick skålen en enorm betydelse för mig för att det var en sån vardaglig sak jag påmindes om i vårt liv tillsammans, så den får gärna alltid följa med mig och påminna mig om hur pappa över åren byggde ihop sin lilla skattkista i hallen.

Vad behöver du för att känna dig lycklig och trygg?

– Mina människor, min familj, mina närmsta närmsta vänner och min analoga Nikon FM2! Finns inget som gör mig mer lycklig än att få va med mina nära, ännu lyckligare när jag får fota dem och samla minnen.

Vilken är din drömplats?

– Får jag kombinera två? Isåfall skulle jag säga den emotionella platsen jag befinner mig på när jag precis spenderat en tid i Sverige och snart ska komma till Gambia eller vise versa. Jag behöver nog båda för att skapa min drömplats tror jag, de representerar och står för så mycket kärlek för mig att den ena nästan inte kan existera utan den andra.

Om du skulle rekommendera något, vad som helst, vad skulle det vara?

– Badhus! Fan va det är nice att simma! Framförallt när det blir för kallt för att göra det utomhus, då är badhus toppen!

Vad läser du?

– Oj, just nu läser jag nog fyra böcker samtidigt, bara på grund av total tankspriddhet och noll disciplin i väntan på att vår bebis ska komma ut! Men en av dem vill jag faktiskt verkligen läsa ut, jag for till bror av Karin Smirnoff!

Vad lyssnar du på?

– Min förlossningslista vi gjorde i somras med allt från Monica Zetterlund till Frank Ocean.

Om 5 år, vad gör du då tror du?

– Ingen aning! Och jag älskar det! Jag räknar med att jag kommer va klokare och snyggare och det ser jag verkligen fram emot.

Tack Anna, Danny och katterna Stella och Santi för att vi fick hälsa på.