Valentin

Alla hjärtans dag i år var lugn.

Vi har varit förkylda och haft intensiva veckor, så någon större plan fanns egentligen inte. I stället blev det en väldigt bra dag på ett ganska okomplicerat sätt.

Vi tog en promenad i solen. Stannade länge bland japanska knivar och tittade, jämförde och höll i dem. Saker till landet. Det känns fortfarande lite märkligt att allt snart faktiskt ska packas upp.

Vi åt en varm lunch, köpte kaffe på NK och testade månadens bulle – en lemon curd-smördegs knutte som var precis så bra som den låter.

Sedan gick vi till Operan.

Vi hade lyckats få biljetter till Trollflöjten klockan tre. Mozart som kompositör är förstås genial. Historien är mer diskutabel. Men uppsättningen var fantastisk. Scenografin, tempot, komiken – allt satt.

Efteråt promenerade vi hem.

Kvällen avslutades i soffan med barnen och popcorn, vilket visade sig vara den perfekta planen.

Men dagen väckte ändå en tanke hos mig.

Jag kan känna en dubbelhet inför romantik. Ibland saknar jag den där känslan av pirr. Att få känna sig åtrådd, flirtig, lite löjligt förväntansfull. Samtidigt uppskattar jag något annat som kanske är svårare att beskriva men betydligt mer stabilt – tryggheten, lugnet, känslan av att ha landat i varandra.

Det är på många sätt en dag som alla andra. Och kanske är det just det som är poängen.

Ändå är det märkligt hur lätt man påverkas av idén om hur romantik ska se ut. Är det kommersen som rör till det? Hör den där mer dramatiska romantiken ungdomen till? Eller byter den bara form med åren?

Jag vet faktiskt inte.

Men jag vet att promenader, kaffe, opera och popcorn i soffan fortfarande känns som en mycket bra kombination.

Nu ser vi fram emot sportlov och havsluft