What to watch

Inför jullovet har flera av er frågat vad jag kan rekommendera att titta på när tempot går ner. För mig handlar det mindre om att ”koppla av” och mer om att se sådant som faktiskt ger något – som stannar kvar.

Jag dras ofta till berättelser där val får konsekvenser. Match Point är ett tydligt exempel på det – skarp, obehaglig och märkligt stillsam. The Game leker med kontroll och identitet på ett sätt som fortfarande håller. Och The Newsroom är en serie som jag uppskattar för sitt tempo, sina samtal och sitt allvar, utan att bli tung.

Det finns filmer som bärs av arbete och disciplin. Amadeus och The Pianist hör dit – två helt olika filmer som ändå kretsar kring samma fråga: vad det kostar att vara hängiven något. De är krävande, men också väldigt generösa.

Andra filmer ger mer genom stämning och estetik. Lost in Translation är lågmäld och exakt, med ett tempo som passar långa kvällar. Manhattan är fortfarande svår att bortse från, just för bilden, rytmen och samtalet. Metropolitan rör sig i samma idévärld – ung, pratig och väldigt tidstypisk.

När jag vill ha något lättare, men inte slentrianmässigt, fungerar Sliding Doors, While You Were Sleeping och Unfaithful förvånansvärt bra. De handlar om relationer, timing och vardagliga val, utan att bli för stora.

Det finns också filmer som tar mer plats visuellt. Dune är monumental men kontrollerad, och Prometheus intresserar mig just för att den vågar vara mer frågande än förklarande. Boogie Nights tillför energi och rörelse, medan Kramer vs. Kramer är stillsam och rak i sitt sätt att skildra ansvar och separation.

Det här är filmer och serier som passar när dagarna är öppna och man inte behöver skynda vidare. Inget man sätter på i bakgrunden – men sådant som belönar uppmärksamhet.