The rhythm of a city

Jag går ofta samma rundor i stan. Jag hälsar på den som gör mitt kaffe, serverar min lunch och slår in min present. Det finns något i de återkommande mötena som ger mig ett lugn. Jag har alltid trivts med att veta var jag hör hemma och vilka människor som finns runt mig.

Min blomkille vid Hötorget får en kram, oavsett om jag handlar eller inte. Det är så jag vill röra mig genom vardagen – med ett visst mått av omtanke, utan att göra det till något stort. Jag tackar för espresson, frågar hur allt är, håller upp dörren. Det är små handlingar, men de gör dagen lite mer förankrad.

Jag noterar hur fröknarna på förskolan har det inför julen och vad grannens hund ska göra över nyår. Det är inga avgörande frågor, men de håller mig i kontakt med min omgivning. Jag märker att jag blir en del av staden först när jag faktiskt deltar i det som pågår runt omkring mig. Inte för att någon ska minnas mig, utan för att mitt liv utspelar sig i de här vardagliga skikten.

Och då landar jag i en fråga som blivit mer central med åren:
Hur vill jag att mitt nu ska kännas