Phase one

Vi är mitt i den där sortens semester som kräver mer av kroppen än av sinnet. Den första delen av sommaren har bestått av oändliga projekt i sommarhuset. Vi gör allt själva, utom köket – det kommer först i oktober, när allt annat förhoppningsvis redan bär spår av det vi lagt ned nu: kaklade badrum, nymålade fönsterfoder, rensade ängar, klippta häckar runt hela tomten. Vi har lyft fram gamla stengångar som legat gömda under gräs och jord, som små kapitel ur ett husminne.

Barnen gungar i hängmattan, vi badar från stenstränder och samlar snäckor i sandbuktens kant. Det är ett slags långsamhet i hjärnan, men samtidigt ett ökat tempo i kroppen. En rörelse bort från deadlines, personalansvar och korrekta redovisningar – och istället mot något så konkret som kalkbruk, rötter och smuts under naglarna. Jag märker hur avslappnande det är för mig att ha många, långa projekt igång, så länge de rör omsorg. Omsorg om en plats, om ett uttryck. Estetik, men inte på avstånd – utan med kroppen som verktyg.

Efter sista kvällsbadet kokar vi te, spelar Finns i sjön eller Othello med barnen. Då har jag tre nya blåmärken på ställen bara en stege kan orsaka, och två blåsor från pendelsågen i handflatorna. Men framför allt: en hel ny dag av genomförande tillsammans med John – och det kanske är det finaste med den här tiden. Att få dela arbete, rytm, tystnad och utsikt. Att vara trötta ihop.