A day it was

Jag tänker ofta att det lilla är nog, men i år fick jag både och – både det lilla och det stora. En sådan där dag som började enkelt: kaffe och yoghurt på sängen, några minuters längre sömn. Ett tyst rum.

Sen tog jag och John en lång promenad med Bruno. Harry stannade hemma och passade Eli. Det är nytt, det där – att barnen klarar sig själva i korta stunder. Att vi kan gå och handla tillsammans, gå ut med hunden eller sitta kvar i parken utan att någon måste vidare. Det känns nästan overkligt, som att vi för några sekunder får tillbaka något från en tidigare tid. Ett slags vi, som bara finns ibland numera – men som ändå finns.

Presenten var en heldag på Centralbadet. Jag fick läsa, simma, äta sallad och dricka te utan att tänka på någon annan. Ingen som behövde något, ingen som väntade. Dagen avslutades med shiatsu – lugn, tryck, vila. Sen hem, till middagen och barnen, men med ett helt annat tempo i kroppen.

90 sidor pocketbok och tio längder i bassängen – det är mer återhämtning än jag hade vågat önska mig. En sån där dag som stannar kvar.