On ageing

Jag fick nyligen en fråga från en av er som jag inte kunnat släppa:

Hur ser du på åldrande – estetiskt och mentalt? Vad vinner vi, och vad förlorar vi? Det är en fråga jag tänkt mycket på, både i samtal med andra och i tystare stunder med mig själv. Kanske i tio år. Kanske alltid.

När jag först började åldras tänkte jag mest på utsidan. Dom många gråa håren, pigmenteringar, rynkor och mindre fylliga läppar. Det säger en del om vår tid – eller om alla som har tid och privilegier att vara i den typen av skärskådande. Jag funderade mycket på hur media, influensers och politiskt aktiva talade om en kvinnokamp. Att vi ska kunna unna, ta oss tid, självförverkliga och dricka som någon form av frigörelse. Vi talade om självförverkligande, men jag upplever att vi ofta lämnade vårt verkliga jag utanför. Runt många bord, i sociala flöden, i sammanhang som borde vara trygga – där var det fortfarande delvis fokus på nervgift i pannan och konsumtion, nattsudd och smalast vinner. Men på något vis förtäckt. Jag blev inte klok på det och jag var en del av det.

Vi lever i en kultur där kroppsmissnöje smittar, som en tyst narcissist smyger den sig på och plötsligt om man har otur har den gaslightat hela ditt sätt att se på dig själv och ditt liv.

Men det går att stiga ur det. Det börjar ju helt klart med att man märker det- börjar prata med andra om det och bestämmer sig för att kliva av tåget. Man behöver säga nej, om än bara för sig själv. Om kejsaren saknar kläder, då är han naken. Om folk bantar ned sig till oienkännelighet så är det svårt för mig att tro att de gör det med ”skratt och självkärlek”.

En del av att åldras är ju att reflektera kring sitt liv, men kanske också att sluta med det. Att gå vidare. Jag saknar inte ungdomen. Den känns skrikig, illojal och ombytlig. Jag ryggar tillbaka inför mimik och gester som anspelar på ungdom – det där poserandet med fingret i mungipan och ögon som dockor. Det känns som en pjäs, ett skådespel, och jag vill inte längre ha något med det att göra.

Började i samband med det söka något rotat, pålitligt. Och även om jag ibland tappar fotfästet i ett samhälle där algoritmerna drar åt alla håll, så försöker jag hålla kursen.

Jag längtade efter andra samtal. Människor som ville tala om det som jag upplever kan forma oss utan för många pekpinnar. Så som konst, kultur och politik. Jag längtade efter att få vara både djup och banalt enkel. Att får växa utan att jämföras. Så jag tog en liten pause från bloggen då, behövde reda i vad som var eget och vad som kunde delas. Och det hittade jag.

Att bli äldre har absolut inneburit förändringar, särskilt i relation till kroppen, både fysiskt och estetiskt. Den känns annorlunda, den orkar på nya sätt, känner igen mönster och utmaningar – men ibland inte alls. Men den är också lugnare. Mer jämn. Jag har inte längre samma behov av att pressa mig eller bevisa något.

Att bli äldre har varit svårare än jag trodde – i relation till kroppen. Den gör ont på nya sätt, är trött på ett annat vis, har förändrats där det tidigare fanns fasthet och spänst. Men den har också blivit lugnare. Den har ett annat tempo, ett stilla ja till vardagen. Och jag känner mig närmare mitt inre än någonsin. Som om jag blivit den jag alltid skulle vara.

Vad jag konkret gör?
Jag har en Pinterest-mapp som heter Ageing, där jag samlar bilder på människor som åldras med skönhet, karaktär och särprägel. Det styr mina algoritmer mot det jag faktiskt vill se mer av.
Jag undviker poddar och bloggar som kretsar kring trendspaningar och ständig självrannsakan – det tär mer än det ger.

Och jag försöker omge mig med människor som är lojala, tydliga och raka. Som vågar tänka själva och säger vad de menar, utan att linda in det för att undvika reaktion. Inte för att de söker konflikt – tvärtom. Det blir rent och tryggt att umgås med människor som väljer en, men som inte är rädda för att välja bort sådant som skaver mot det egna.
Det finns en viktig skillnad där: att ha värderingar är inte samma sak som att vara konfrontativ. Det handlar bara om att stå för något man själv tror på – inte för att det är trendigt, utan för att det är sant.

Det där andra – det som ibland känns som gemenskap men egentligen bygger på skvaller eller tyst konkurrens – det kommer ofta ur en egen inre kamp. Och den kampen är inte min längre.

Jag tror att det finaste fortfarande väntar mig.
Just nu är jag mitt i vardagen – barnen, jobbet, logistiken, viljan att allt ska fungera. Jag försöker vara frisk, men utan att fastna i hälsostress – mycket ligger ändå bortom vår kontroll.
Jag vill vara en sådan som hör av mig. Som dyker upp, föreslår, kommer ihåg.
Och jag försöker vara här och nu – vilket är det svåraste, men också det viktigaste jag vet.

Hund hjälper
Hus hjälper
Böcker hjälper
Te hjälper
Vänner hjälper

I vilket fall – tack Cecilia för frågan. Den var viktig