Change of scenery

Förra veckan körde jag fem timmar efter jobbet för att ta emot en spis. Det låter kanske som ett dumdristigt projekt, särskilt med tanke på att vår köksrenovering — som ni vet — blivit uppskjuten från vår till höst. Men det behövdes. Inte bara för att få spisen på plats, utan för att jag själv behövde en liten förflyttning. En paus. Från alla intryck, all hast, alla beslut.

Jag var trött. Trött på ett sätt som inte går att vila bort på en kväll. Och just därför blev den där omvägen genom landet, de tysta vägarna, den lilla byn i skymningen — något annat än transport. Det blev en sorts reträtt från det vanliga.

Det har gått ett år sedan vi köpte huset. Ett år av helger, hantverkare, listor och logistik. Men det är först nu jag börjat förstå att vi ska vara här. Inte bara ibland. Inte bara i vissa säsonger. Här — jämt. Jag ska bli gammal här. Det är en ovan känsla, svår att sätta ord på. För jag är van att leva med en sorts beredskap. Van att skynda mig lite. Man vet ju aldrig hur länge något varar.

Och som ett brev på posten kom febern när jag klev innanför dörren. Två dagar av jobb på distans, en kropp som sa ifrån. Sakta ner nu. Sitt still en stund.

Det gjorde jag. Och jag kände det — hur mycket jag tycker om att vara där. Även om det alltid är lite tungt att lämna. Men trösten är att jag slipper säga hejdå. Att vi är på väg mot ett liv där det här inte är tillfälligt. Att renoveringsförseningar, leveranser och längtan hör till, men att platsen är vår. På riktigt.

Det är inte längre förgängligt. Det är hemma.