Favourite design books
1 year ago
Att möblera för livet, inte för stunden
Jag har älskat att möblera så länge jag kan minnas. Redan som barn bar jag runt på möbler, vek små filtar över stolsryggar och ställde saker i vinkel tills det “kändes rätt”. Jag tror jag har det från min pappa – han hade samma behov av symmetri, av att få saker att stå still i sitt uttryck.
Personligen dras jag ofta till empire och regency – stilar med historia, former som har tyngd och balans. Men det får aldrig bli för övermäktigt. Det viktigaste är att hemmet känns naturligt i sitt sammanhang. Att möblerna och detaljerna inte överröstar husets själ, utan förstärker den.
Jag vill inreda för att leva, inte för att imponera. När något blir alltför ängsligt – för trendriktigt, för tillrättalagt – lämnar det en märklig oro i rummet. Då tappar jag intresset. För mig handlar ett hem om hållbarhet, inte bara i material utan i känsla. Det ska hålla för ögat, men också för hjärtat.
Bland mina ständiga inspirationskällor finns några böcker jag återvänder till om och om igen: The Welcoming House, The American House, The Country House Book, samt de vars bildspråk dröjer kvar länge – Deeda Blair, Jake Arnold, och flera utgåvor från Rizzoli. De påminner mig om att det aldrig handlar om att skapa det perfekta hemmet – utan det rätta, för just oss som lever där
Det vackraste rummet är det som andas med huset, inte överröstar det.
Favoritböckerna på soffbordet: The Welcoming House, Deeda Blair, Jake Arnold. Som samtal med någon som förstår.
Att möblera är mitt sätt att tänka med händerna. Allt handlar om balans – mellan det eleganta och det enkla.
Hemmet ska hålla för ögat – men ännu mer för hjärtat.
Jag älskar Pinterest och bloggar – förstås – men inget slår känslan av att slå upp en riktig bok, bläddra långsamt, känna vikten av bilderna. Det finns något stillsamt i att inte scrolla. Något mindre ängsligt, mer eftertänksamt.
Hus kunde vara skeva, lite dämpade, helt utan ambition att likna någon annans. Det fanns en stillhet i det personliga. En vardaglig storslagenhet.
Jag kan sakna tiden då ljuset i ett rum bara var för oss som bodde där. När ett fönster i kvällssol inte behövde fångas, redigeras eller delas – det bara var.
Nu finns så mycket inspiration – men också en risk att vi inreder för att visa, snarare än för att bo.
Empire, regency, men aldrig för mycket. Jag vill känna själ, inte scenografi.
Julia Hichens
Blogger for The way we play. Stockholm based since 1984, I have cultivated a life where I think sophistication meets a genuine passion for the world’s finer aspects.
With an acute eye for detail, I navigate through realms of travel, fashion, and wellness, always seeking to balance elegance with the feeling of nurturing living.
I belive these experiences have shaped a unique perspective on contemporary life, one that I am eager to share with others. Whether it’s uncovering hidden gems on my travels, exploring a way to keep my classic style modern and interesting, or offering insights on style and growing as a person – mother, friend and wife. Shortly put: life as I know it. I often tend to celebrate life’s nuances and strive to do it with grace and authenticity.
Mail: [email protected]