Week 33

Med risk för att vara självgod. Jag har gjort något modigt. Tog 300 dagar men ett steg i taget.

Hemma staplas porslin på porslin, jag har budat hem serviser till mitt kalas. Dom ska få flytta till landet sen. Men väldigt skönt att slippa papptallrikar i så stor mån det går.

Snart slår Villa Dahlia upp portarna. Jag går över lunden på morgonen och kikar in. Det är så lågt i tak och stora fönster men med klassisk inredning och tonade glas. Känns inte som i Sverige. Det är Sheraton på bästa sätt.

Harry och jag såg känslig animerad film. Det var inte bara för honom. Mycket i föräldraskapet växer man in i, men det där att så fort man tror att man har löst enigmat då kastas det in en ny kod att lösa. Det för pubertala känns lika viktigt som när jag skulle lära mig amma. Det känns livsviktigt hur vi möter honom nu. Grät lite, skrattade jättemycket.

”Mamma Harry-tid” är vårt bästa påfund.

Vi fikade på Arket och valde nya kläder till terminstart. Det gör han ju själv. Lätttnadens suck i mig när det ändå blir twinning sin pappa (och mamma) .

Jag får ta och sälja ett par glasögon till på bloppis för nu hittade jag äntligen de jag letat efter.

Plockade fram lackklack för på lördag ska vi gå på en 40 års fest. Det ska bli väldigt roligt att klä upp sig.

Försöker få med John på att sälja detta sideboard för jag har en otrolig idé om vad som ska stå där istället. Det går sådär med övertaladet.

Här tänkte jag kanske bygga en liten scen till nästa helg när jag äntligen ska få bjuda in alla vänner på party. Pirret efter att få pynta exakt allt här hemma!

Kröp ned i badet för första gången den här sen sommaren. Läste i en ny bok jag försöker bli tagen av och drack ett glas Oddbird.

Sen kom det ett bud med skor jag köpt av Sania.

Kalasskon får dom heta nu, förra årets födelsedagsfest hade jag ett par likadana i Ecru. Nu blir det laktidsremmar.

Just det klippte av mig en del av håret också. Det röda fick vänta till september. En angenäm och rätt längtansfull vecka. Så som uppstart ska vara.