Goodread

Utan att säga för mycket så kan man se ett mönster i de böcker jag läst på sistånde. Jag hade inte tänkt på det förens jag skrev det här inlägget. Kanske ni ser samma sak. Men det är bara för roligt hur man är ibland. Hur man tänker att saker är slump och sen visar sig vara någon form av undermedveten handling. Ja ja. Nog om det.

Just nu läser jag David Norlins Vikarien. Jag läser den samtidigt som jag läser ”regissören” (får återkomma till det) men jag ville mest tipsa om att läsa just vikarien i kombination med en annan bok av HELT annan karaktär. För vikarien är en 900 sidor lång dagbok på något vis. Den är otroligt välskriven och jag kan inte förstå hur man på ett sådant fångande sätt kan beskriva trivialitet eller vad man ska säga. Det där som säkert alla känner igen, som egentligen inte kanske skulle behöva få skrivas men som på samma gång verkligen fyller ett syfte. Jag är halvvägs och jag vet inte ens vad jag tycker. Men jag vet att jag inte kan sluta läsa, med brasklapp för att jag också behöver något annat att andras i. Men kanske kan vi diskutera den här boken ihop sen?

Något som blir extra kittlande är hur en man kan gestalta vad som känns som essensen av en vit normativ kvinna i medelåldern- ner i minsta molekyl. Kanske är det för att Norlin är terapeut, kanske är det år av öppensinnade samtal han modererat om… eller är vi inte så olika som man kan tro?

Återkom gärna med era tankar.

En ganska långsam, medelklass, onpoint relationsroman men skriven med ett självransakande perspektiv när plötsligt vardagen blir en brottsutredning och kanske är det så att man själv är den mest granskade personen. Trotts att hon på samma gång är offer men möjligt även förövare.

Jag uppskattade språket och den löst hängande känslan av ” men vad gör du?” Hela tiden.

Blir säkert serie då den är en bladvändare som får en att tänka på hur man skulle kunna bygga upp en stilistisk senografi.

Brett Easton Ellis har ju släppt ”The shards” förra året. Innan jag läser den kände jag att jag måste igen hans debutroman som ligger som förspel till boken.

Jag läste Less than Zero och tänkte att det var väldigt bra att jag inte gjorde det när jag var 16. Den är så avtrubbat neurotiskt, närvarande och intensiv på samma gång. Det är så jag föreställer mig LA. Jämt.

Men nu har jag läst den och kan ge mig hän han senaste, Skärvorna.

Förtvivlade människor är ett kammarspel. Det känns som att gå på teater. Jag ser framför mig hur en ung Meryl Streep skulle gestaltat den outhärdliga känslan av att inte lyckas åstadkomma något för sig själv. Klassförakt och prestige i ett och samma. Den är kort som en novel men den finns med på näthinnan ett slag. Jag kommer på mig med att tänka på vissa partier titt som tätt. Framförallt känner jag en tacksamhet över att vara förälder. Hur allt blir lite mindre navelskådande då. Per automatik.

Jag läste den här lite så med sneglande öga. Jag tänkte mycket på min mamma och hennes alltid skyddande och beskyddande sätt att tala om män. Alltså som om hon var deras viktigare stöd, i allt. Samtidigt som hon var så beroende av dem att det i vissa ljus blev obehagligt tydligt att hon var beroende av dem.

Scenerna I flygplatsbaren gör att jag drabbas av minnen från hur man passivt aggressivt mött sköra pojkvänners mammor i ett klassiskt omvänt oidipus komplex. En match mellan två kvinnor och deras insikter och tankar om samma man. Jag kämpade jättemycket med det där som ung vuxen. Det är ibland lite strindbergsk dödsdans liknande mellan svärmodern och huvudkaraktären. Jag vet inte varför den föll mig så i smaken. Kanske för att det var mannen som var skör, samtidssjuk och terapisökande för en gång skull…

Klart läsvärd.

Det var den här månadens böcker.

Får bli en annan typ av genre nu till värmen tror jag. Med hjälp av era tips kanske jag hittar något spännande. Ha det fint.