Recovery

Den här bilden sparade jag från en lansering av ett Totême släpp för ex antal år sedan. Jag har försökt fånga vad det är med den här bilden som väcker något i mig. Mer än den självklara 90 tals estetiken och New York vurmen då.

Jag tror det är hur jag använde den som en manifestation när jag längtade tillbaka till det liv vi haft i stan. När jag tänkte på parker, närhet och stillhet på samma gång. På puls och personlighet.

Nu har jag den där känslan när jag går genom lunden och egentligen är det bara hunden som saknas. Det är en känsla som jag letade och som vi sökte ihop och nu är vi där. Försöker se storheten i det. Påminna mig.

Men hur kommer man dit?

Träningen som jag genomgår handlar också en stor del i att få syn på vad jag blir beroende av och vad det tar av mig. Telefonen är ju ett slukhål. Sociala medier likaså. Jag övar på att stänga av, stänga ned och lägga bort. Så ofta jag kan. Vilken skillnad det ger – jag är så ouppdaterad men det gör ju inget. Ingen bryr sig? Inget händer för att jag försvinner , ingen annan än jag tjänar på att vara där jag är och vara det till hundra procent.

Det blir en spännande utmaning. Hur länge kan jag hålla i

Sjön suger, havet läker. Jag måste bara vara vid havet mer. Det är nästa livsmål. En plats vid havet.

Jag har skurit ned på kaffe och väljer ofta te. Vill träffa alla jag känner på morgon te, eftermiddagste, i tehandeln eller med en bricka i mitt vardagsrum. Är det ett nytt beroende mån tro?

Jag vill hålla i handen, vi borde hålla handen mer.

Just ju känns det lite som jag har mina vänners händer hållande lite i ryggslutet, barnens små fingrar i höger och Johns på axeln. Tryggt.

Hela förändringsarbetet handlar om att byta nycklar, vrida åt ett annat håll, se en annan undertext. Känns som en medelålderskris eller en 40 års present. Vi får se.