First off
3 years ago
Under mellandagarna var vi mest hemma i snökaoset. Tog oss stilla mellan olika museum och visningar, lekrum och pulkabackar. Det var en mycket stilla tid. Vi träffade grannar, jag tränade med mina väninnor och åt långa frukostar. Det har varit en av de finaste ledigheterna i hela mitt liv. Så lagom, långsamt och här.
Det känns lite läskigt om det är för att jag pausade ut? Är det så tydligt att om man inte delar så blir allt närmare. Mer stilla, jag förstår ju att elementet av privat och personligt kan ses som det suddats ut när man publicerar delar av sitt liv såhär. Men jag har nog aldrig tänkt på det på samma sätt som jag gjort på sistånde. Även om det är så tydligt utvalda delar och reflektioner som möter den här plattformen.
När man bloggat i 10 år sker det delvis med en massa reflektion och utvärderande men också av bara farten. Är så van att vara transparent så jag har knappt tänkt på hur det påverkar mig.
Men jag saknar kommunikationen med er, jag saknar känslan av att vara semi kreativ. Jag saknar att dela med mig inspiration. Tror jag… Vi får väl skratta åt min ambivalens lite tillsammans nu när jag stakar mig fram.
Här kommer iallafall ett utdrag från den period jag inte bloggade i jul. De såkallade mellandagarna och följande nyår. Känns nästan retro nu när vi snart passerat januari.
Annandagen
är väl synonymt med långa bad, skum, exfoliering och nya tag?
Det vallfärdades till skridskobanan i Vasaparken och det är förfärligt att det aldrig blir lättare att knyta grillor. Men med skräckblandad förtjusning tar man av sig vanten och börjar dra i iskalla snören… men sen ser man dom skrida iväg och allt är förlåtet.
Den här vintern känns som den varit vitare än på länge, allt är gömt under det där tunga, mjuka, ljudabsorberande täcket som får allt att kännas som under vatten.
Junibacken och sagotåget. Astrids röst lugnat alla de få minutrarna man sitter still därinne. Lite som ett HIT pass att jaga runt barn och vara sitt gladaste.
Men gott potatismos har dom mellan Villa Villerkulla och Snickeboa.
Som jag maler på om har jag legat stilla och läst. Skrivit på några övningar och sen läst lite till. Granen stod kvar.
Försökte oss på några promenader. Men det blev vind piskande i ansikte och så panikartat på mig och Harry. Värre inneråttor får man leta efter.
Åt frukost med Carolina. Välbehövligt. Dom fick artigt lägga fram korthållare på bordet efter att frukosten var klar och lunchgästerna ville in. Vi va inte direkt klara med snacket om man säger så.
Tre kannor blandad varm dryck och en kastrull äggröra senare var vi redo att möta stormen igen, jag och min Storm.
Trots Villa Dagmars ringa ålder har vi hunnit fira så många viktiga människor och stunder i vårt liv där. Stort som smått. Det är något med hallen vägg i vägg, det lyxiga men ändå privata lite lågmälda utvalda som jag tycker om. Det är inte vulgärt eller för vissa. Men det är intressant och klassiskt på samma gång.
Det var dags att köpa blommor till nyårsmiddagen och det blev en Ralph Lauren Home halvt opersonlig men klassisk uppsättning. Som alltid.
Vi möblerade om för att kunna sitta länge med våra gäster.
Jag tog fram ett par skor jag köpte till vår efterfest efter bröllopet. Men jag bytta aldrig om, det blev barfota på de sviktade knarrande trägolven på KB. Så här hade jag nu en magisk oanvänd sko som kändes som en julklapp till mig själv.
Älskar innan alla kommer då man får bry sig om detaljer och blommor i alla rum, nya handdukar och doftljus. Barnens leksaker lite framplockat för att gäster i olika åldrar snabbt ska hitta något att leka med och så jazzen, den lugna jazzen i bakgrunden.
Jag valde safe. Skjorta, långkjol och en rosett.
Pärlan på skon gör den perfekt till högtider och den var bekväm. Perfekt klack må man säga.
Sem när alla kommer måste man släppa på fixet. Då är det bara att hänga med. Så dipp och ostron och chips och ostar i en salig blandning.
Till efterätt hade jag lagat en kaffetårta. Måste hålla sig uppe till tolvslaget. Och när man inte dricker så behövs all espresso man kan få.
Det blev vita dukar och rotting.
Morgonen efter vaknade vi till en distinkt doft av krutrök, precis lagom sent och undrade om vi någonsin skulle möblera tillbaka igen…
Julia Hichens
Blogger for The way we play. Stockholm based since 1984, I have cultivated a life where I think sophistication meets a genuine passion for the world’s finer aspects.
With an acute eye for detail, I navigate through realms of travel, fashion, and wellness, always seeking to balance elegance with the feeling of nurturing living.
I belive these experiences have shaped a unique perspective on contemporary life, one that I am eager to share with others. Whether it’s uncovering hidden gems on my travels, exploring a way to keep my classic style modern and interesting, or offering insights on style and growing as a person – mother, friend and wife. Shortly put: life as I know it. I often tend to celebrate life’s nuances and strive to do it with grace and authenticity.
Mail: [email protected]
Kattis · 3 years ago
Tack för inspirationen - köpte igår en sådan tre-skålar-i-en i silver på loppis och ser ju nu direkt vad första serveringen ska innehålla.
Linda · 3 years ago
Du inspirerar som bäst när du gör det i din takt, skulle inte kalla det retro snarare tidlöst. Och kaffetårtan ser ju fantastisk ut, kan du tänka dig att dela receptet?