Weekends

Jag tar det väldigt lugnt. Det viks och städas. Ger en känsla av kontroll och omsorg. Jag har sagt att jag ska tvätta fönstren nu i ett halvår. Det blir inte av.

Inte heller vet jag om jag vågar hänga en av mina egna tavlor över sängen. Vi har mkt konst vi uppskattar men många öppningar, fönster och paneler vilket gör att det inte finns så mycket vägg att hänga på. Är det inte lite väl navelskådande att hänga upp sin egen då?

En plats som jag redan vet vilken tavla som ska få vara accent är här. Över rottingbordet i köket.

Barnen plockar kastanjer och jag stoppar dom i fickan.

Kokböcker, lök och stora ljus.

Vi cyklar

Det är äntligen oljerocksväder i vasaparken. Nästan alla luncher är stockholmare eller kabanoss med rostad lök.

Min pappa kommer och går med egen nyckel. Inget betyder mer för oss och barnen.

Vi badar och jag lyssnar på true crime.

Vänner kommer förbi och lägger en hand på axlar, tar ett glas, spelar lite Alfapet och går sen mjukt igen.

Jag bokar spännande saker till barnen. Harry och jag tar mamma-Harry tid. Något vi gjort konsekvent sen Eli kom. Bara vi.

Han skulle prova på balett på operan tillsammans med sin bästa vän.

Den typen av helgaktiviteter passar mig väldigt bra.

Även för Harry. Övar lite piruetter. Har funderat lite på hur mina pojkar tar sig an staden. Det är sån kraft. Det ska hängas i pelare, snurras runt lyktstolpar. Skuttas över vägbommar, sicksackas mellan pelare. Om man stannar upp och inte tänker på det som rörigt eller stök ser man en koreografi. Lite som att dom får testa sin kropp och dess flöden. Jag är känslig för det där, den där kraften som pojkar har och vill utforska mjukt och intensivt på samma gång. Hur möter vi den på ett bra sätt.

Operan är ju nästan overklig i sin skönhet.

Vi gick bakom, genom, uppåt och igenom. Allt fick vi se.

Jag kände en sån skammig men varm känsla av att en sån här typ av stagemom blir jag gärna. Bara jag slipper hockyrinken.

Sen är det lek i alla stadens parker. Vi har knappt åkt bil sen vi flyttade till stan och vi som trodde vi skulle h mer av natur när vi bodde i hus. Det är märkligt vad verkligheten kan spegla.

Sen fortsatte jag att sy dynor till köket. Plockar fram svärmors syskrin och symaskinen jag fått av min mamma och tänker på dom medens det mekaniska dunket av nålen pågår.

Bröder som börjar växa ikapp.

Nu känns det som vi nått en puck. Som om all den tid vi lagt in i att förklara, medla, leka ihop, sätta gränser, öppna upp, ta emot starka känslor och bygga tittskåp tillsammans gett utfall. Det är snart två små stora som liknar varandra i värderingar och förhållningssätt till familjen och varandra men som skiljer sig brett i personlighet och uttryck. Det är som att öppna den finaste av present när dom leker ihop, samarbetar och lär av varandra.

Sån jäkla utväxling på småbarnsåren hörrni!

Är det nu vi skaffar hund?