2022 it’s you

Vid årets start bodde vi fortfarande i huset i Nacka. Vi hade precis fattat beslutet om att börja leta efter en lägenhet i stan igen. Det var ett gemensamt beslut som vi helt lyckligt landat i efter fyra år i hus. Vi trodde det skulle ta en evighet att hitta rätt, men vi blev snabbt överrumplade av drömmen…

Eli växlade från bebis till lillprins. Det var en slitig men också helt magisk tid.

Den 16 januari gick jag på en visning med min vän. Jag klev in i hallen och hela kroppen tog som en suck. Jag behövde inte en gå in. Det var som att jag bara visste att vi hela tiden längtat efter just precis den här platsen. Det var mörkt och slitet och rökskadat och mögligt och svampigt. Men det var också allt annat. ALLT annat.

Vi spenderade jullovet med att hälsa på mamma och försöka ge henne stunder av närhet. Jag grät mycket. Men mest kände jag mig avstängd.

Jag hade noll fokus på mig själv. Glömde hur man fönade håret och allt vad träning var. Gömnde mig bakom solglasögon och kände att förfallet får härja. Tills jag beslöt mig för att börja dansa balett igen. Det blev som ett tvärkast. Allt eller inget. Och efter det har jag börjat ta hand om mig själv igen och också värdesätta tid för mig själv och att följa drömmen.

Vi vann budgivningen på drömmen. Det var svårt att förstå. Det betydde ju också att vi skulle sälja huset illa QuickT och all den stressen innan det var klart. Helt klart en väldigt stressig period. Men där är min och Johns personligheter – raka motsatser och därmed kompletterande. Jag började rita och planera den omfattande renoveringen. Bara det är ju en livsdröm. Att få rita allt.

Jag började med att samla mina inspirationsbilder och sen satt jag vid ritbordet i stort sätt all ledig tid jag hade.

Köket var den största utmaningen. Här ser ni ju en av de första renderingarna som Nordiska hjälpte mig med efter mina ritningar. Det blev ju rätt snarlikt i slutändan ändå.

Jag köpte väldigt lite men som vanligt det som jag behövde på Totême. Ni frågar ofta var jag skaffat grejer eller om jag är sponsrad? Jag skriver i stort sätt aldrig ut var mina kläder är ifrån för att jag handlar i stort sätt bara här. Jag är inte sponsrad av Totême men det skulle ju vara drömmen.

Vi maxade ut den sista tiden i huset. Det var inte sorgligt på något vis men avsked har ju alltid en ton av melankoli.

Jag försökte vila. Mamma var sjukare än någonsin. Och det tog på krafterna att känna så mycket, jobba så mycket, flytta så mycket, föräldra så mycket.

I Februari gick min mamma bort och det är något jag inte är reda att prata om. Men ni förstår att det påverkade allt.

Våren kom med nya vyer och vi hälsade på i lägenheten mest hela tiden. Med mätinstrument, byggare, elektriker och färgprover.

Renoveringen drog igång och det var minst fem val per dag, utan att överdriva. Allt ifrån bets, till lister, dörrar, planlösning, stuckatur, höjd, kakel, spackel etc. Men jag insåg att det här är det roligaste och mest utmanande jag vet.

Vi flyttade ut och lånade en lägenhet på Stor Essingen hela vår och sommaren.

För att kunna åka mellan och projektleda renoveringen genom hel varma sommaren.

Däremellan hade jag Jouren på jobbet. Så de 30grader varma dagarna hängde John i sjön med barnen och jag åkte mellan möten, jobb och renoveringen.

Klart en sommar att minnas.

På helgerna tog jag barnen och försökte göra egengrejer med Harry. Som behövde mig extra. Vi låtsades att vi reste utomlands och gjorde sånna nya grejer i stan.

Tog morgondopp på Essingen och Harry lärde sig simma.

Vitvaror började komma och det kändes plötsligt möjligt att flytta in i Juli.

Jag valde en tapet som vi varje dag njuter av.

Vi åt i stort sätt bara mögelost och chips hela sommaren för vi var för trötta för att laga mat.

Sen flyttade vi in. Då ville jag knappt visa något av lägenheten för någon annan än mina närmaste. Det kändes som efter en förlossning, ville bara ha och hålla i allt som vi var så lyckliga och glada över för oss själva. Jag funderade på att sluta blogga och stänga ned allt som är sociala medier och det var en viktig process att låta mig vara i.

I september åkte jag och min äldsta vän till Köpenhamn för en tjejresa. Den var välbehövlig för mig. Det bytte otroligt mycket för mig på olika sätt. Tankar fick växa, mötas och marineras.

Vi tittade på massa fina saker som gav inspiration och kraft framåt.

Vänner är min bästa källa till återhämtning och utan dom det här året tror jag inte att jag fixat det.

Sen började vi öppna upp. Jag bestämde mig för att jag minsann visst ville blogga och hade möten med TWWP för att prata framtid.

Vi började känna oss hemma i kvarteren och lärde känna nya underbara vänner och människor runtomkring. Inget var stormigt och allt började landa.

Sen kom hösten och vintern och den är ni ju så uppdaterade i nu, känns märkligt att skriva om.

Allt gick full cirkle och på ett år gick vi från visningen och nu är det värt forever hem. Barnen har bytt skolor förskolor och blivit trygga och lyckligare på nya platser. Jag och John känner oss mindre jagade i vårt föräldrarskap och vi kan nu bara vara. Jag har fått tid för träning, vänner och kreativitet. Vi har tid för varandra och för att ta hand om varandra.

Det här året har varit allt. Det går knappt att beskriva. Jag ser otroligt mycket fram emot 2023 och det som ligger framför oss. Jag hoppas ni följer med in i det nya.

Varma stora kramar. // Julia