Sorgen kommer i vågor. Ena stunden är allt mest som vanligt. Sen kommer den sköljande över mig, förlamar och omöjliggör den enklaste av uppgift. Men jag åker mellan möten, kör försiktigt och är extra noga med blinkers och snusnäsduk. Blinkers och snusnäsduk= first aid kit.
Jag orkar klä på mig. För jag är mamma. En mamma som förlorat en mamma och bara vill orka vara mera mamma på grund av det. Vill inte missa en sekund. Jag tog den här bilden för att se om något tycks annorlunda? Om man lixom kan se på mig hur genomskinlig huden är. Hur öppet och skört pansarskinnet känns?
Barnen hjälper till på det sätt barn kan. Dom är som vanligt.
Allt med huset är trygghet. Det är självfallet dubbelt att allt är i luften när man går igenom en sådan här sak. Flytten är kanske inte ett genidrag när allt annat kastas upp i luften. Men samtidigt känner jag att det är starten på något nytt. Vi har haft en hel del förluster i det här huset. Och på samma sätt som det tagit hand om oss är jag trött på farväl. Jag vill säga hej till livet nu.
Tröstärmar är ett begrepp jag började använda när mina missfall haglade. Jag hade bara saker på mig som kändes som dom kramades. Det blev slutet på att tränga mig i obekväma blusar och annat som mest skavde. Sen dess är jag alltid lite tröstklädd.
Som vanligt i mitt vanliga. Jeans, Kashmir och klassiker.
Buden landade in och jag skrubbade mig i grejer från La:Bruket som doftade skärgård.
Fick nya tröstärmar av Davidas Chasmere.
Till helgen tog min bästa vän med mig på lunch i solen för att lyssna till allt som är osammanhängande och meningslöst när livet står på ändan.
Men det är också så viktigt att här kan jag inte bli dömd. Så plötsligt skrattade vi och skvallrades det som vilken vanlig lunch som helst. Det kommer i vågor som sagt.
Vi tog en solig promenad runt innerstaden och där och då slog det mig att jag och vi och hela familjen snart är tillbaka. Det var som att dra en sticka ur lungsäcken och det kändes som att på riktigt andas igen. Hej hemma.
Jag fick hjälp på Totême men dom har av någon anledning nästan inget inne från den nya kollektionen. Vet inte om det är slutsålt eller fel på leveranser. Mitt emot renoverar dom nya By Marlene Birger butiken och ärligt har den tidigare varit så ful att jag inte velat handla där. Men nu kommer det blir andra toner. Ser fram emot förändringen.
Dagen avslutades med tröstpresenter och balett.
Jag kör runt mellan möten och det kommer och det slår och det går i vågor. Längtar tills det slutar storma….
Blogger for The way we play. Stockholm based since 1984, I have cultivated a life where I think sophistication meets a genuine passion for the world’s finer aspects.
With an acute eye for detail, I navigate through realms of travel, fashion, and wellness, always seeking to balance elegance with the feeling of nurturing living.
I belive these experiences have shaped a unique perspective on contemporary life, one that I am eager to share with others. Whether it’s uncovering hidden gems on my travels, exploring a way to keep my classic style modern and interesting, or offering insights on style and growing as a person – mother, friend and wife. Shortly put: life as I know it. I often tend to celebrate life’s nuances and strive to do it with grace and authenticity.
Mail: [email protected]
Kim · 4 years ago
Så uppskattat med sånna här inlägg när det själv stormar i ens eget liv. Då är det så välkommet med igenkänning. Hoppas det vänder för dig snart <3
Susanna · 4 years ago
Ett inlägg som man inte önskar någon att behöva skriva men när det ändå ska skrivas så var det här otroligt. Om sorg och om liv och att fortsätta samtidigt som allt stannar. Kram från en trogen läsare!