Jag har smugit runt i utkanterna av Vårt område och haft munskydd på. Joh. Har haft inspelning på länk och det mina vänner va en utmaning att ha 40 graders feber, småbarn och ändå behöva vara ”uppe”. Iom att Eli mest vill stå krypa och gå var det enklast att ta sig ut med vagnen som stöd. Jag känner så för alla i den här pandemin som har det svårt med inkomst, liten levnadsyta eller ensamstående. Jag har aldrig kännt mig så privilegiad som nu när jag blev sjuk, trots Johns frånvaro då.
Sen har jag legat på soffan och försökt andas normalt, är som att andas genom ett sugrör mestadels av tiden. Jag ser då att vi inte lyckats sätta upp tvn på väggen sen vi byggde om här förra sommaren. Det känns som ett roligt litet projekt när jag blir frisk, tavlor och tv-vägg
Finns ingen som blev så glad som Eli när John blev jobbledig igen. Dom där två och gitarren. Harry var föga imponerad när John spelade har för mig att han tillockmed grät när han var bebis om John sjöng. Men Eli är som helt motsatt.
En annan sak som är märklig är ju att man blir MER närvarande när man är dödssjuk. Iom att jag inte kan göra annat än att placera mig på olika strategiska ställen där barnen ser mig, i det här fallet på Harrys rya matta och sen kommer jag ju inte därifrån. Man kommer ned i varv så att säga och kan ju inte flänga runt med annat. Så fint att få lyssna på hand fantasilek medens man halv sover.
Sen var jag tvungen att ta lite nya sjukhusgrejer. Men där får man blå munskydd och sen hoppas vi det var sista gången.
Här tänkte jag vi skulle börja med Julen. Ser att det saknas både mys och färg. Tänkte skapa en stor bukettbonanza där med hyasiner, amaryllis, järnek och lite sånt. Gärna i en klassisk svensk tenn kruka i grönt. Blir nog bra.
En dag kände jag mig nästan som mig själv igen och tog på mig halsband och nästan borstade håret.
Halsbandet och dom här fantastiska örhängena passar verkligen till allt och känns så klassiska. Jag har fått mina av fantastiska Studio Womenhood och tänkte att ni är säkert flera som jag som älskar
Ett tappert försök för hela familjen att ta sig ned till sjön resulterade i ny febertopp, gråtande barn och trötta genomblöta föräldrar. En helg som går till historien men inte som en härlig sådan.
Hela veckan har ju kunnat pigga upp mig lite med de fina gåvor jag fått från studio Womanhood och Malin som driver det. Här tillexempel hade jag precis fått på mig ett par trötta jeans, men så fort jag fick pärlorna i öronen så sken jag upp. Tänkte visa smyckena lite närmare sen för dom är verkligen jättefina och jag får verkligen säga så eftersom jag fått dom och jag är supertacksam.
Nu hoppas jag veckan blir bättre än helgen.
Blogger for The way we play. Stockholm based since 1984, I have cultivated a life where I think sophistication meets a genuine passion for the world’s finer aspects.
With an acute eye for detail, I navigate through realms of travel, fashion, and wellness, always seeking to balance elegance with the feeling of nurturing living.
I belive these experiences have shaped a unique perspective on contemporary life, one that I am eager to share with others. Whether it’s uncovering hidden gems on my travels, exploring a way to keep my classic style modern and interesting, or offering insights on style and growing as a person – mother, friend and wife. Shortly put: life as I know it. I often tend to celebrate life’s nuances and strive to do it with grace and authenticity.
Mail: [email protected]
Sara · 6 years ago
Men stackare! Är du dålig? Finns inget så jobbigt som när man själv är sjuk när man har småbarn. De tar ingen hänsyn direkt... hoppas du mår bättre!!
Alex · 6 years ago
Ah fyy krya på dig!! Det är jätteroligt när du uppdaterar bloggen men ta också hand om dig. Vi finns här =)