Best in show

Fick klämma in två absoluta guldstjärnor i tillvaron i förra veckan, min bästis och lyxrestaurang!

Vi sågs sådär precis efter jobbet och han gå runt lite på stan och klämma på tröjor och dofta på doftljus (hälften hade vart nog.)

Sen trängde vi in oss på lilla lilla underbara Schmaltz Bar & Delicatessen på Nybrogatan. Det vart en fantastisk kombination av smårätter. Vi åt kycklinglevertoast, getost och betor, smetana och saltgurka, lax, pepparrot och potatiskaka. Sen hann vi skvallra om livet. Om det eviga jämställdhetspusslet, om andra (för annars är det ju inte skvaller) och sen prata världsläge, podcasts och framtiden. Alltså så högt och lågt som det måste få vara. Fantastisk middag verkligen.

Under hela den här tiden fick jag små uppdateringar hemifrån, vi har nämligen stött på patrull. Vi har närt en mammatörstare vid min barm. Eli är så vansinnes onöjd om inte jag lägger honom på kvällen. Alltså även om jag är hemma är det fullt skrikläge. Det låter som man skär i honom och det skär ju i oss. Vi har provat allt och John och Eli kan ha en hel fantastisk dag men sen när kvällsbadet kommer då börjar det skrikas. Så fort jag tar i honom så slutar han, han har alltså inte ont någonstans utan det är bara att det är jag. Intellektuellt fattar vi ju att det då bara är att låta han vara hos mig men känslomässigt så VILL ju John kunna prova att ha de där stunderna. Så nu hade vi värmt upp och hoppades på att jag skulle kunna äta en middag iallafall. Men prick åtta fick jag kasta in handduken och hoppa in i en taxi då jag inte ens hörde vad John sa när han ringde pga skriknivå.

Sekunden jag kliver upp på trallen och tar honom i famnen så slutar han och alla kan ta en lugnande suck ( ikl grannarna i husen bredvid). Stackars John, Stackars Eli och lite stackars mig.

Någon som känner igen det här fenomenet, vi hade inte alls det såhär med Harry då funkade det med oss båda.

Är i vilket fall tacksam för att vi försöker skapa små stunder då jag kan vara med mina vänner och få lite tid sådär bortifrån. Men det känns ju inte rätt när det blir såhär. Å andra sidan går tiden så fort, han är snart fem månader och sen när dom är stora kan man varva restauranger med varandra bäst man vill. Tänker mest på john solen vill ha den där anknytningen som man längtar efter, den som inte kräver sönder en. Eller vad man ska säga.

Slut på osorterat inlägg- kontenta gå till Schmaltz och ät!
Kram