Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/functions.php on line 124
Back mirrow | September 17, 2020 | The Way We Play

Back mirrow

2 years ago

Back mirrow
Back mirrow
Back mirrow

Jag har läst en del om förlossning såhär senaste veckan. Alltså allmänt i de böcker jag köpte eller lånade innan jag födde Eli. Jag har inte riktigt förstått varför jag gör så men det har känts nödvändigt, som om jag behöver det. Som förstagångsföderska upplever jag att många med mig pratade om sin förlossning, fick frågor om förlossningen men också konstaterade att vi talar alltför lite om den. Nu vid andra barnet är det nästan så jag inte pratat om den alls. Jag upplever nästan att ingen orkar igenom det samtalsämnet igen, man fick ju tid till det vid första barnet och nu är den kvoten fylld på något vis. Så jag tänkte häromkvällen att – då får jag väl prata med mig själv en stund på den vägen är det, jag ligger där på kvällarna och läser blandat med någon slags inre dialog med den kvinnan jag är idag, kvinnan som nyss födde barn igen. En förlossning som inte liknande den andra på något sätt som dom sällan gör vad jag förstår, en förlossning sex år senare och en förlossning som jag längtade så infernaliskt efter men också är så vansinnesstolt över att klarat av mitt under pågående pandemi.

Hur upplever ni det kring samtal om förlossningar, har ni haft någon och prata med och om flera barn – har det vart olika med reflektionen efter?

En sak som är så fascinerande är att när jag ägnar tid åt att tänka på den så blir jag så sugen på att få göra det igen, den där livförändrande, hysteriska smärtsamma men totalt uppfyllande upplevelsen av liv och kraft. Kan man bli förlossningsjunkie?<!

Kikki · 2 years ago
Jag håller med dej, det är helt olika efter barn 1 och 2, barn 2 får man andra frågor och diskuterar andra saker, då är förlossningen inte så viktig. Min erfarenhet är också att efter en förlossning som inte gick så bra, som min första, när jag fick komplikationer och fick göra en större operation så var det inget som någon ville höra om. De flesta vill bara höra att det har gått bra och att jag "jag sprack litet grann", men om är något annat (som min då var) så vill ingen riktigt kännas vid det. Det är ju så klart jobbigare att ta till sej. Min andra förlossning var precis tvärtom en väldigt positiv upplevelse för mej då jag med tanke på utgången första gången fick ett planerat kejsarsnitt på ordination av läkaren. Och den erfarenheten var lättare att prata kring, då det är så enkelt att ta på eller vad man ska säga. Det är något de flesta förstår innebörden av och därmed något man kan prata om. Kram!

Annette · 2 years ago
Så fint att ha sådana bilder på sig själv och lillen! Min telefon svämmar över med bilder på min man och våra två barn men jag har bara en handfull fina på mig själv med barnen. Varje gång jag ber min kille ta bilder så blir dom suddiga och i fula vinklar Håller för övrigt helt med om dina tankar ovan. Andra förlossningen upplevde jag att det fanns en förväntan att jag skulle klara den galant eftersom jag var andragångsföderska. Men jag var minst lika rädd som första gången. Ändå kan jag längta tillbaka till förlossningen och bli sugen på att göra det igen

Annette · 2 years ago
Ser att kommentaren ser lite märklig ut! Några glada emojisar hängde visst inte med :)

. · 2 years ago
Var tvungen att leta upp ditt inlägg om din förlossning och läsa igen. Får rysningar. Jag födde mitt tredje barn för några veckor sen och hade precis som du en väldigt snabb förlossning. Hann vara på sjukhuset i 25 minuter. Totalt tog förlossningen 1 timme och 40 minuter. Jag kan känna precis som du ett behov av att bearbeta och tänka igenom min förlossning, många många gånger. Kanske att det beror på att det gått så himla fort att man mentalt inte hunnit med att uppfatta vad som hände? Poff bara så var det över och alla tycker liksom att jaha så bra att det gick fort. Men det är lite traumatiskt också och trots förberedelser så kräver det nog lite extra när det går så fort och blir så intensivt. Jag var som i min egen dimension under tiden och jag minns knappt vad som hände och hade knappt kontakt med världen ”utanför” min bubbla. De flesta böcker och kurser man kan gå fokuserar ju väldigt mycket på att det tar tid, och att man ska vara lugn och partnern ska hjälpa till och klämma på olika punkter och massera osv. Personligen kände jag mig väldigt ensam trots närvaro av min fantastiska man, just på grund av att stora delar av förlossningen skedde under förflyttning, packa, parkera bilar osv. Den som ska vara Det Stora Stödet, är istället upptagen med allt det praktiska, och kvar blir jag att ta hand om värkarna själv, medan bilar parkeras, hissar tryckas, köra till förlossningen osv. Och sen är det bara över? Det hinner inte bli det man hör folk prata om att man tar värkar tillsammans och andas och masserar osv. Svårt också att hitta hjälp och info kring snabba förlossningar. Alla bara antar att det är hur ojobbigt som helst, och jobbighet mäts i antal timmar förlossningen pågick. Men det hade varit så härligt om värkarna hade kommit med lite paus så man hann skratta emellan och duscha och prova lustgas och massage och pilatesboll och akupunktur och allt vad de har där, tillsammans med sin man. Nu blev det bara panik och gud han kommer födas i bilen typ? Ja jag vet inte. Lång text om mina tankar kring en väldigt snabb förlossning som på många sätt liknar din, trots att min startade på natten. Hade den startat mitt på dagen hade bebisen fötts i bilen och det orkar jag inte ens tänka på för det känns så oerhört obehagligt. När det gäller att prata om förlossningen är det precis som du säger, typ ingen frågar eller lyssnar. Det är som att det räcker med ett ”det gick bra”. Och när det gick så fort har det istället blivit ett skämt som alla skrattar åt. Typ Höhöhö tur att ni hann, höhöh flög ut, höhöh rekord, höhöhö.

Julia Hichens

Julia Hichens

Food, fashion, fun and family. Writing about inspiration, moodboarding, miscellaneous and casual things mostly.

Trying to be inspiring and share my daily life as a mother of a three year old explorer.

 

Mail: juliabrukroken@gmail.com