The last couple of ”first” days

Hej. Nu är vi hemma allihopa från BB. Jag tänker att jag ska skriva en förlossningsberättelse att dela med er så småningom. Jag vet nämligen själv hur man både innan, efter graviditet eller i stort sätt alltid vill läsa om andras och därtill dela sin egen. Det blir lite som fiskehistorier.

Många av er nya läsare tycks även vara gravida eller vilja bli. Jag ska bara landa lite så den får komma senare för nu är det dyrbar bebisbubbla här hemma. Det är för någon som inte varit i den ett tillstånd som är lätt att beskriva med ord men svårt att förklara i känsla. Är det något jag lärde mig med Harry så är det att TA VARA på de här dagarna när man bara stänger in sig och blir familj på nytt.

Klev innanför dörren till helt fantastiska blombud från bland annat min bästis, det känns som en floristisk-kram.

Morfar var med Harry under förlossningen (den korta tiden det blev) men vi ville bjuda på en segermiddag och det gjorde vi trots karantäntider, det fick bli så. Vi drack lite Champange, grillade fisk och delade minnen från det så närliggande dygnet. Samtidigt som alla turades om att gulla med Eli. Morfar hade köpt en så fin förlossningsgåva, ett stort silvetpäronträd. Det blir lite som ett skandinaviskt Olivträd när det växer upp. Vi ska bara försöka hitta en fin plats till det i trädgården. Jag har en lite tokig idé som vi ska se om det går att genomföra. Annars har jag en mindre galen idé som blir lika fin den med.

Men mer finns inte att rapportera just nu, det är som det bör efter hemkomst från BB. Vi leker med Harry för att inkludera, det spelas skön musik, det dricks oändliga liter cironsaft, lagas lättfixad men kalorifylld mat, grävs en grop, ammas, fikas och somnas på soffan.

Allt man plockar fram känns som skatter, bärselen blir det dyraste man äger, små strumpor blir till guld och fleeceoveraller galaklänningar. Man överrumplas av alla dofter, det chockartade i feberkänslan när mjölken rinner till, när navelsträngen börjar osa och hur svart meck kan vara. Men ändå är allt bara som det ska och det där med att vara genomskinlig, ha ont överallt, träningsvärk på ställen man inte visste kroppen ägde och halta fram med dålig hållning, inte kunna sätta sig på en stol eller sova sammanlagt mer än två timmar. Det är också det som gör allt som i en dimma och trots det är man gladare och varmare i hjärtat än någonsin.

Ska bli fint att kunna komma ut och gå promenader igen, men det får bli sen. Ingen ska ha brottom, inga måsten ska finnas. Bara här och nu.

Tack för era fina kommentarer och lyckohälsningar. Ni är bäst!