Start up?

Vilken ride hörni. I lördags kväll hände det grejer. Jag har ju i flera dagar känt att nu är lite gränsen nådd rent fysiskt. Vi umgicks ute i solen hela dagen och sen gick jag in och vilade i väntan på maten. En av mina bästa vänner är barnmorskor så hon föreslog att jag skulle överväga en sovdos till natten och att hon skulle svänga förbi innan sitt skift för att undersöka mig och konstatera om han var kvar med huvud nere och kanske tillockmed fixerad.

Jag frågade då lite om den såkallade ”förlossningsdrinken” och om den på något sätt kan vara farlig eller om det bara är en skröna? Hon messade tillbaka ”skål”. Så John serverade mig den där grumliga oljiga versionen av mimosa och vi hoppade ned i ett gemensamt bad och kände oss jättebusiga. Sen åt vi middag och min vän kom. Hon kunde säga att han låg bra och att det kändes som att han är ruckbar men nedåt.

Sen pussades vi lite och skrattade åt mina då helt osärtsamma sammandragningar. Vi spelade kvällspel och prick kl 21.00 kom första värken. Nej men alltså nej det här kan bara vara psykosomatiskt tänkte jag, det här är ju bara inte sant. Sen rullade det på. Klockan 23.00 var det 3 till 4 verkar på tio minuter och jag flöt med på bästa sätt jag kunde. John hämtade min pappa och det kändes som att strax efter gryning är nog bebisen här. Efter att ha konsulterat med förlossningen vid midnatt och tagit några värkar med henne i telefonen ville jag så gärna stanna hemma. Jag vill det då jag känner mig trygg här och det blir ändå länge man är på sjukhus. Jag går så in i mig själv när värkarna drar igång och vill inte bli ”störd” mer än nödvändigt. Vi hördes varje timme för avstämning. Sen skickade jag John i säng för att jag ville ha honom utvilad och sådär höll jag på. Vid 03.57 tog jag sista värken och tänkte att efter nästa väcker jag John så åker vi in. Men då somnade jag….

Vaknade till vid sju av att Harry och Morfar stekte plättar och tänkte nej men va nu?! Vad händer här, jag ska ju föda barn. Inte kan det stanna av nu!

Hela dagen idag har jag letat efter värkar, så trött helt utmattad men så hoppfull om att det skulle dra igång igen. Vi har promenerat, sovit, fikat, sovit, badat, sovit etc.

Det här var ju snopet. Är det någon annan som haft förlossningskraften i sina förvärkar och som sen stannat av sådär abrupt? På kvällen skickade vi hem pappa i vår bil så han kan komma farandes om det börjar om igen, men tar det två veckor ska han inte behöva vanka runt här i all evighet.

Vi får väl ändå hoppas att det var ett tecken på att det är nära nu.