Back then

Jag kommer säkert ångra det här inlägget lite om några veckor, jag kommer säkert sakna min graviditet och kroppen rätt så snart. Men just idag längtar jag så infernaliskt efter att kunna hoppa i ett par jeans eller springa till bussen. Men nu är det så att även mina gravidleggings har spruckit i sömmarna och T-shirten slutar över magen.

Jag har svårt att titta på dom här bilderna ovanför och förstå att det är jag? Inget som skaver, gör ont eller kläms. Men så kommer jag att tänka på…

Det var ju massa som skavde, ömmade och klämdes. Hela hjärttrakten var som ihoptryckt och blåmärksblått. Det enda jag längtade efter var det jag har nu, Minst flera gången om dagen önskade jag att låren skulle svälla, vaderna skulle behöva stödstrumpor och rumpan skulle bli platt och enorm. När jag påminner mig om det så känns allt så banalt.

Det var någon som sa nått så klokt i en gravidpodd nyligen, att man har som tre kroppar eller om det var som flera. En innan då man väntar barn en gravid och en efteråt. Man får tycka om dom alla tre, utmanas av dom och lära av dom. Uppskatta, sörja och smörja dom. Men dom är mina allihopa och jag ska ta hand om den här nu och inte gnälla en sek till på sista vägen fram. Lovar. Men säg att ni kanske också känner igen er?

(Även om jag helt desperat längtar efter jeans)

/ J