Week 35

Jag har bestämt mig nu att jag enbart jobbar i två veckor till. Jag är för trött. Här ser jag inte så trött ut jag förstår det. Här är i förra veckan och visst ser jag glad, gullig och lätt uppiffad ut. Det är för att jag är lätt uppiffad här då jag skulle på datenight med Sofia , vilket vi sen ställde in i sista sekund för vi kände att det där med att gå på restaurang (hur bra det än må vara för de små restaurangägarna) inte var för oss i stunden.

Men när jag inte står såhär i solljus framför spegeln och drömmer om tjejmiddag så är jag mestadels ett vrak. Jag har så ont i ländrygg och molnande värk ned i rumpa och lår, sammandragningar som gör magen till en fotboll så fort jag tar i (förvärkar?). Jag har så svullna anklar och läppar och ögonlock att det ser ut som jag är gräsallergiker i långa perioder under dagen. Min mage och mina bröst tar sig enorma uttryck och börjar ladda för att bli av med och ta emot den här nya fantastiska lilla varelsen.

Rörelserna i magen är långsamma och sveande som långa knuffar och tryck mer än buffande och intensiva. Det slår till i becknet och ilar som i vågor varje gång jag sätter mig snabbt eller reser mig eller rullar eller typ rör mig i stort. Jag hoppas att det är ett tecken på att det är fixering som pågår. Nattsömnen är ju som vanligt helt rubbad , jag tror utan att överdriva jag är uppe sju gånger per natt och vankar runt. Men man vvänjer sig vid det också, lite som när man ska vänja 2åringen av med blöjan och sova i egen säng. Så bekant är det ju.

Så nu har jag denna och nästa vecka kvar på jobbet. Sen går jag på en efterlängtad föräldrarledighet. Jag har väntat på den dagen i över tre år och det är helt omöjligt att beskriva hur det känns att vara så nära nu. Vår längtan är så upphöjd.

Jag måste väl tillägga att jag är mer orolig denna vecka än förra gällande om John helt plötsligt inte skulle bli insläppt på förlossningen. Det är ju såklart att man inte behöver oja upp sig över allting men jag är rädd att han nyser eller hostar till och att det där och då gör det omöjligt att delta i förlossningen. Inser att det är en katastroftanke som med nnästan all sannolikhet inte kommer att inträffa men jag skyller oron på hormonerna.

Nu går jag in i vecka 36 och Harry föddes i vecka 37+1 så vi får se om den här blir sluttampen nu.