Turn around

I onsdags när jag var hos Barnmorskan vart jag ärligt så förvånad över att bebisen inte lagt sig till rätta och fixerat sig. Dels för att jag är i vecka 37, har hejdundrandes förvärkar och för att jag har haft som låsningar, stickningar och huggande i bäckenet som jag tagit förgivet är när huvudet hållt på att fixera sig. Men min Bästa barnmorska kunde inte till 100% känna om så var fallet eller inte. Ligger tydligen lite så märkligt till. Hon bokade oss en tid på specialmödrarvården för ultraljud och en ev vändning till morgondagen.

Jag kände inte så mycket just där och då men när vi kom hem blev jag som lite nedslagen. Tänkt om det är sätesbjudning, tänkt om dom inte lyckas med vändningen, tänk om jag blir snuvad på förlossningen och det bokas kejsarsnitt?

Jag brukar vara rätt bra att stanna i stunden men nu drog tankarna iväg ordentligt. Nästan så jag gått morgondagen i förväg. Försökte somna och hålla förvärkarna till ett minimum för att inte riskera något.

På toradagsmorgonen lämnade vi på föris och sen in till BB. Redan i entrén blev vi stoppade. John skulle inte få följa med in på grund av särskilda försiktighet kring Corona. Ok tänkte jag det kan ju vara så att det bara är ett ultraljud som ska göras det fixar jag själv…Känner någon form av skam nu också när man måste använda vården till något annat än kris. Men så här är det ju. Jag behöver ju en läkare, en CTG och ett ultraljud, så vad gör man inte…

Väl där kändes det lite lugnare. Eller som alltid när jag kommer till sjukhus så överlämnat jag mig lite, kapitulerar men med önskan om att bli insatt. Barnmorskan undersökte mig och kunde tyvärr konstatera att som vi anat, låg bebisen i säte.

Efter en stunds fundering och ett samtal om mina förvärkar, Harrys tidiga förlossning och den blödning jag fick i förra veckan så ville hon undersöka mig. Jag var öppen 1 cm så hon kände att vi inte kan utesluta att förlossningen drar igång snart. Hon kunde heller (såklart) utesluta att det skulle dröja två veckor till men better safe than… Så upp till förlossningsavdelningen och invänta läkare.

John fick sitta i solen utanför och hoppas på det bästa. Jag fick verkligen känslan av att det här vill jag sannerligen inte göra själv sen när det är dags.

Väl på förlossningen tog vi CTG i en halvtimme, satte en venport och sen kom världens finare överläkare in. Men en varm hand, stabil stamning och många gråa hår gav han bebisen och mig en massa komplimanger och gjorde mig trygg. Sen fick jag bricanyl. Det gjorde mig snurrig och gav en hejdundrandes hjärtklappning. Sen slappnade livmodern av och Läkaren börjar att vända. Det gick stadigt framåt och trots att det var en mycket obehaglig upplevelse var jag så lättad över att det tycktes röra på sig. Några minuter senare sa läkaren att ”Jaha, då har vi lärt oss att buga! Nu ligger bebisen precis där den ska och se vilket fint öra som lyssnat till allt vi sagt och bett om.”

När dom lämnade mig på rummet för en timmes övervakning kände jag hur orolig jag egentligen vart. Hur mycket jag vill den här förlossningen och inte alls kejsarsnitt. Hur tacksam jag var över att vi kunnat sammarbeta.

Det var så fint att komma ut i Mars solen och möta John efteråt. Att få hålla varandra och bara vara två. Den där känslan av att ha ”sin” person är så överjävligt härlig. Nu får vi hoppas att det inte införs restriktioner inför förlossningen innan det är dags. Även om jag förstår läget om man tvingas ta det beslutet.

Resten av dagen och kvällen bestod av återkommande små svallvågor av oro och överkänslighet kring om bebis vänt sig tillbaka igen. Som om varje gång det sparkades dök upp tankar på snurr i en millisekund. Kommer väl hålla på så i några dagar om jag känner mig själv rätt.

Håll tummarna att det här var sista gången vi behövde göra det där.

Om ni är andra som undrar över vändning och sätesbjudning, hör av er så kan jag försöka svara.