Week 24

Nu känns det på så många sätt att jag kommit en bit på vägen. Det sliter och drar i ligament och hud. Magen växer så det knakar. Med Harry fick jag knappt några stretchmarks men nu har redan brösten gett vika. Jag har aldrig haft så här stora bröst och vet ju hur de kommer att rinna till sen med amningen. Känns nästan vulgärt. Men kroppens otroliga förmågor är något jag fastnar vid nästan dagligen. Jag känner hur viktigt det är att jag fortsätter röra på mig i den mån jag kan och att jag ska försöka äta mer mångsidigt. Men i ärlighetens namn är det mest cheddar mackor med te, havregrynsgröt och apelsiner. Sen en del ostbågar och punchpraliner också. Men är det något som jag är trött på och ärligt blir rätt beklämd av så är det den här hetsen man ser i bloggar och på instagram om en normbildande vikt vid graviditet och en solklar uppvisning av hur kroppen sen ska ”hoppa” tillbaka ned i jeans eller franska klänningar. Jag hade verkligen tur efter Harry. Jag var helt imponerad av att komma i ett par jeans efter tre veckor och tror väl att jag kanske hade fokuserat på det ännu mer om jag inte ”repat” mig så snabbt. Men den här gången är jag så tacksam över att kroppen ens funkar. Att alla organ och alla nödvändigheter växer därinne och sen får mitt utseende och återhämntande bli en fråga för resten av livet. Man kan kanske inte förvänta sig att det blir som förr, allt byter lite plats, flyttar runt, halkar ned och det är ju inte jättekul.så jag förstår även alla som längtar tillbaka, vill stötta varandra med tips och hitt en väg tillbaka. Men frågan är vad som sätter pressen på oss, är det vår egen hälsa eller är det de där filter, botox, hairextensions, under BMI, instagramlampornas, vinlunch pimplande, perfekta lockar och strukna skjortor exemplens vi ser i sociala medier som gör det?

Jag vet inte om jag  tror att det blir bättre av att vi anser det som normalt att ”vara sig själv” inom året efter en graviditet och en förlossning. Vem som helst som går upp mellan 15-30 kilo behöver låååång tid för att på ett sunt sätt hitta tillbaka, har dessutom skelett, beckenben och körtlar möblerats om får man kanske lägga på ett halvår eller två.

Vet egentligen inte vad jag vill säga här. Men kanske att vi ska vara snälla med oss själva och vi ska självklart trivas och må bra å allt det där men jag blir lite rädd i hela instagram och bloggbubblan där det fokuseras så mycket på yta. Det kanske är så att jag är en bidragande del av det men jag försöker reflektera kring dom frågornas iallafall.

Här är iallafall en 24 veckors gravid, osminkad, pyamasklädd lycklig och svullen typ- som svullnare ska bli och säkert kommer känna sig så himla osäker och osnygg när den tiden kommer. Påminn gärna mig om det här då.

Ta hand om er. Kram