Week 1-12

Hej igen!

Jag tänkte att jag skulle göra en vecka till vecka fast i lite kvartals sjok. Är det så att ni är urless på den typen av inlägg så hoppa över bara. Ni som undrar om eller har tankar kring det här med graviditeten nu efter alla dessa missfall hör av er eller kommentera så ska jag försöka svara på det som ni kan fundera över.

Eftersom vi har haft som målsökande missiler inställt på graviditet sedan snart tre år tillbaka är det ju så att jag redan när mensen ska komma börjar räkna minuter. Det gör att jag inte direkt brukar missa när det är dags. Men på något märkligt sätt hade jag också slutat att hoppas.

Vi skulle på Robyn konsert och hade en hel del fester och bjudningar inbokade och jag försökte se det glädjefulla i livet ur andra perspektiv. Jag hade besökt min akupungtör Dr Ma en gång vid ägglossning och höll mest på att vänja mig vid min varma örtblandning som jag skulle dricka under dagarna. (Återkommer med ett helt inlägg gällande Dr Ma senare.)

Innan helgen hade jag ett samtal med min bästa vän om konserten och eventuella kommande efterfester, då frågade Sofia om jag gjort något graviditetstest? “Nej, alltså du vet den kan ju variera sådär med ett par dagar och den ska inte komma förens efter helgen iallafall så ingen idé egentligen” “Jo men tänk om du dricker och festar och har dig då får du sån ångest sen om det skulle vara nått, ta ett bara”. och på den vägen var det.

Jag gick upp på morgonen och så vant som det blivit nästan lite slentrianmässigt kissade jag på stickan och satte in det i apparaten. Kokade lite kaffe, lekte lite transformers och sen började maskinen pipa. Plötsligt såg displayen annorlunda ut. Inga gubbar, inga smileys, inga konstiga svårtolkade besked – bara rakt upp och ned sex avgörande bokstäver. GRAVID.

Jag får som alltid världens påslag, svårt att svälja, svettningar och det susar i huvudet. Sen väckte jag John och resten av känslorna vill jag nog hålla mellan oss.

Därefter följde ett par veckor av blandade upplevelser. Jag väntade tills det gått ett par dagar och kontaktade sedan Sophiahemmet. De hade trots att vi inte gjort någon IVF eller att utredningen visade något ändå erbjudit oss att få komma på regelbundna ultraljud fram till vecka 12. Vilka fantastiska människor som arbetar där, vill verkligen påpeka det. From vecka 6 gjorde vi besök med jämna mellanrum. Redan i vecka 7 såg vi det lilla hjärtat studsa som en vit böna på skärmen. I vecka 9 hade huvud och kropp blivit mer lik en människas och sedan i vecka 11 kunde vi urskilja hela kroppen och hur bebisen låg och sög på tummen. Det här är ju självfallet helt översvallande lyckliga stunder men det har inte vart utan försiktighet, stundtals ren ångest och förtvivlan samt en oro som jag inte riktigt förmår att sätta ord på. Allt analyseras i huvudet på mig. Varje gång jag skulle uppsöka toaletten så är jag övertygad om att det ska blöda, varje gång jag får som kramp har jag behövt finna mig i tanken på att det är över.

Jag började under min Köpenhamn resa med Sofia att må riktigt illa, det höll i sig och gjorde att jag haft svårt att behålla eller ens få i mig något av betydelse. Nyponsoppa, Skogaholms limpa och frukt är det som fått nära oss under större delen av dessa veckor. Jag drabbades också av en helt förlamande trötthet som jag visserligen kände igen till en del från tidigare graviditeter men upphöjt till 100. Jag har nästan sovit mig igenom dagarna, fått lägga mig på lunchrasten på jobbet och sova under någon filt i bilen för att ens orka igenom dagen. Det var på ett sätt skönt att bara kapitulera, att stressa ned, sova och inse att när jag sover hinner jag inte heller bekymra mig.

Vi försökte försiktigt att glädjas ömsom hålla våra förväntningar nere.

Efter mitt inskrivningssamtal med en helt fantastisk barnmorska på Mama mia så kunde jag börja andas (lite) som vanligt igen. Hon tog sig tid att gå igenom allt från mina tidigare graviditeter, hon lyssnade till min blygsamma men intensiva oro, hon läste hela min förlossningsjournal med Harry och ställde så inkännande och kompetenta frågor. Nu har vi äntligen landat i att det här har en chans att bli. Här någonstans genomförde vi även KUB testet och ultraljudet i samband med det. Skillnaden i tillväxt och att man kunde se den lille sparka runt därinne med kraft och energi gör att jag nu får rikta in mig på att allt ska gå vägen. Det bara måste det den här gången. Så säg hej till vårt kommande svårt att sätta ord på efterlängtade påskägg.

Kram