Afterlife

Linda · 7 years ago
Åh fy, jag lider verkligen med dig! Psykologhjälp tror jag är otroligt bra, och vad säger vården? Får ni all tänkbar hjälp? Kriga tills ni får den om inte annat! Låt dig vara ledsen och var snäll mot dig själv! Stor kram!

karin · 7 years ago
även vi hade problem att få nr 2. gav upp fast ändå inte, slutade hoppas, blev mer och mer deprimerad...och sen lyckades (ivf), till slut. nu känns de där åren som en parantes, så fruktansvärda när man är i dem och nu ingenting, tomt. hoppas så att ni orkar på ngt sätt

Anonym · 7 years ago
Det är fruktansvärt, man slutar andas, man vänder bort blicken när man ser en nyfödd eller en vagn egentligen. Tårarna bränner och man tar på sitt allra bästa leende. Allt för att ingen ska se hur ont man har, hur mycket hjärtat blöder. Och man slutar aldrig hoppas. Vi är de modigaste jag vet om. Jag har inga kloka mirakelråd, men efter två år av Ivf, hundratals stick och 15 missfall så kom hon.. GE aldrig upp.. inte än♥️

J · 7 years ago
Jag har inga egna upplevelser att dela, men vill skicka världens största kram. En dag kommer ni att få en bebis igen, det är jag övertygad om!!!

Ylva · 7 years ago
Jag har inte gått igenom vad du gjort men sedan jag tog ut min spiral och vi började försöka har varje mens känts som en sådan sorg i kroppen. Det har känts som att ngn som skulle blivit blöder ur mig och jag blir helt tom, kan vara gråtig och känslig på jobbet i flera dagar och känner mig extremt trött. Men var känns känslorna om inte i kroppen? De har ju inget eget utrymme. Jag tror psykologhjälp kan vara bra, för att hjälpa och leda tankarna. Jag brukar också tänka att sådan sorg och sådana känslor är anledningen till att mänskligheten lever vidare. Tänk om inte många av oss kvinnor hade en sån urkraft och vilja att bära barn, det är inte galet det är mänskligt (men jobbigt också) Kram!

Alexandra · 7 years ago
Känslorna är dina och de behöver få plats, kroppen läker och nu behöver även du läka. Sorgen är där för att berätta. Du är precis som alla vi en kännande person, nu är du här sedan kommer du att vara igenom detta men nu är du här och allt det du känner behöver komma fram. Det är dina känslor och de bär på information som alla känslor, nu känner du sorg och saknad. Man får känna och läka. Du klarar det.

Tove · 7 years ago
Åh, får så ont i hjärtat när jag läser dina ord. Jag kan bara tala för mig själv, men så här i efterhand kan jag tydligt se att jag BORDE ha tagit hjälp för att hantera känslorna kring alla missfall och uteblivna graviditeter. Det åt upp mig, under flera års tid. Och det är hemskt att liva livet med ett stråk av vemod och ett ständigt raster av svart. Vi känner inte varandra, men jag känner så med dig och önskar av hela mitt hjärta att ni får vad ni önskar. Jag hoppas att ni får all hjälp man kan få från sjukvården. Stor varm innerlig cyber-kram

Emma · 7 years ago
Hej Gick igenom flera år med de känslorna och de tog över hela min vardag, relation och det smärtar mig än idag. Men mitt råd är se över all hjälp ni kan få så du inte får ett större mörker. Vill tipsa om en akupunktör på st Eriksplan som blev vår räddning för att få vårt första och enda barn efter alla kämpiga år

Elly · 7 years ago
Jag har inte varit med om detta själv men blir ändå då berörd av din text och av alla kloka kommentarer ❤️ Du är så modig som delar med dig, tack Jag har själv tagit själv av en psykolog vid ett tufft skede i mitt liv och det gjorde skillnad.

Christine · 7 years ago
Har skrivit det här i en kommentar förut, men skriver det igen: Konsultera barnmorskan Marie Antonsson på Fertilitet Plus. Hon utreder och behandlar immunologiska faktorer som kan orsaka oförklarad barnlöshet och återkommande missfall. Det hjälpte oss efter flera års ofrivillig barnlöshet och sex IVF-försök. Det låter kanske som bullshit men det är inte det. Det sker mycket internationell forskning på området (reproduktiv immunologi), och utreds och behandlas på många IVF-kliniker i andra länder. I Sverige pratas det dock inte mycket om detta, och det är inte vedertaget inom vården utan betraktas som en hypotes som inte fått tillräckligt stöd i forskning. Mitt råd till dig och andra i liknande situation är att inte ge upp förrän alla möjligheter är uttömda.

M · 7 years ago
Jag har inte haft något missfall, men vi har i tre år försökt få ett syskon till vårt barn och det går inte. Det är jobbigt. Det är jobbigt när folk frågar om vi ska ha fler barn, det är ännu jobbigare när andra barn frågar mitt barn varför han inte har några syskon. Det är jobbigt att se familjer med barn som har kortare tid mellan sig än vad mina barn skulle ha ifall jag blev gravid nu. Det är jobbigt att se gravida, framförallt när de nöjt stryker med händerna över sin mage. Det är jobbigt när folk kommer med råd jag inte bett om, när det känns som att det är mitt fel för att jag inte "gjort mer". Jag hoppas och hoppas, tänker att i teorin har jag fertila år kvar. Tänker att det finns flera sätt en familj kan växa på. Tänker att det kan bli bra, även om det inte blir som jag hade tänkt. Tänker att jag har rätt att känna precis som jag känner

Lisa · 7 years ago
Ja herregud som jag känner igen mig. Känslan av att bara, nej nu skiter jag i detta. Men gör ändå inte det. Pausar livet och liksom ”sen” blir något så mycket rikare liv än nu (såklart inte sant). Var så låst i ålderskillnaden som skulle bli också (var inte det - ett syskon är helt fantastiskt oavsett åldersskillnad). Men det blir så lätt så när ”alla” (ej eller sant) har 1-2 år mellan kidsen. Och den stackars kroppen som ska hatas och varas arg på hela tiden. Den fantastiska kroppen vi har! Och relationen. Ja jisses. Fattar känslan att man bara vill vara ”efteråt”, tiden efter detta. Tiden då ju allt ändå känns värt det och inte alls lika jobbig helt plötsligt. Och stressen lägger sig lite, lite. All styrka och lugn i kroppen till dig och er andra på tråden.

Tove · 7 years ago
Vi lyckades aldrig få ett syskon till vårt barn. Hen är tillverkad på sjukhus med hjälp av vetenskap och så älskad och efterlängtad. Men ibland tänker jag att sorgen att aldrig kunna ge vår unge någon att dela barndomen med, eller alliera sig med mot oss är så mycket större än om vi aldrig fått ett barn alls. Så är det inte egentligen men i land tänker jag så. För en vill ge sitt barn allt. Och det går bara inte ibland om en ska kunna behålla förstånd och ork. Vi hade kunnat göra fler ivf-försök, men drog en gräns och sa att nu är det nog. Jag behövde kunna vara förälder till den ungen vi hade och det klarade jag knappt då och då. Att blöda suger. Att få mens när det kanske kanske kunde ha blivit något annat, är som att få ett fett nej och en hel jävla månads oro och väntan ihop med kanske aldrig? på pappret. D Det överlevs ju, det gör det ju men att träffa en psykolog som förstår sig på det där med sorg är inte fel. För det är sorg och så oerhört konstigt att sörja något som en inte ens har känt eller vetat om eller haft nära. Och det förstår inte alla. Så här några år senare är jag tacksam över gränsen vi drog även om jag där och då var orolig och tänkte att det kanske var nästa gång.. men nej det blev för svårt.

Sanna · 7 years ago
Jag började skriva något som jag sedan raderade. Vad kan jag skriva när hjärtat går sönder av att höra din längtan? Prata med en psykolog. Hen kan försöka hjälpa att sortera tankar och känslor, det är i varje fall en början i allt detta.

Josefine · 7 years ago
<3 tack för att du delar med dig av detta, gör att man själv känner sig mindre ensam. Har en son som vi fick i början av 2015 men nu med tvåan går det inte. Går igenom samma sak som du och har fem upprepade missfall under senaste åren, både tidigare i graviditet och precis när man kommit till de magiska veckorna. Har gjort flera hysteriskopier och nu har vi Sophiahemmet som sista anhalt, där allt ser bra ut. Vet inte riktigt om det är bra eller om det hade känts bättre än om de faktiskt hittat något. Hela tiden flyttar vi fram tidsramarna, till årskiftet försöker vi sen lägger vi ner och sen står man där helt plötsligt mitt i sommaren med ägglossningstester och mensen som kommer och varje gång känns det, precis som du skriver, att livet rinner ur en och man blir mer och mer bitter. Jag sökte psykologkontakt via vc efter alla trauman och det hjälper att iallafall inte bli helt galen och få sortera tankar. Hoppas så att du tillslut ska hamna där du vill vara! Tack för att du delar. Stora kramar.