Turning page 11021

Hur många gånger kan man vända blad? På fredag ska jag opereras igen. Det är mina andra hystroskopi på ett halvår. Det är nämligen så att mina missfall inte vill fullborda sig själva. Det gör att jag måste in och hjälpa kroppen med att göra sig av med graviditeten. Jag började blöda i januari och nu är vi i slutet på Mars. Jag vill hitta gnistan och se det här som en del av processen- att operationen är en hjälpande hand. Men jag har så svårt att inte känna det som om järnhandsken snarare stryper åt runt halsen med en snara. Hur många ggr kan man göra såhär?

Vad blir kvar?

Under veckan har jag besökt tre sjukhus. Först Sophiahemmet för att påbörja en utredning om just våra missfall. Det är alltså ingen fertilitetsutredning då vi blir gravida, men kroppen tycks inte klara av att behålla dem. Sen har jag vart på Karolinska i sin nybyggda glans och tagit en hel hop med prover. Några ska frysas, andra ska skakas och de resterande skickas runt. Det dröjer en månad ungefär innan svaren på dem kommer tillbaka. Och så igår så var det operationen. Det känns märkligt att känna till en procedur och personalen på en operationsavdelning. Man får sitt skåp, sin rock och sin trosa. Man rullas in och får infart och mediciner och kortison och what not och sen ligger man där några timmar och väntar på sin tur. Man lyssnar till folk som vaknar till, som spyr, gråter, skrattar och får alla möjliga besked i sitt uppvaknande. Främst sägs det ”allt har gått bra och enligt plan. Jag lyckades att få de…..”

Men en och annan får andra svar som ”Det har gått bra, men jag såg att den polyp jag tagit ut har tecken på cellförändring dom vi behöver gå vidare med och jag vill därför inte in och störa..” Det är dom svaren man inte önskar sig själv och inte heller henne bredvid som skickas hem med ytterligare en oro snarare än en hjälp på vägen.

När de där gråa ståldragdörrarna öppnas och man får komma in på operation är man så liten. Man viskar fram sitt personnummer och man ska svara på om man har uppfattat varför man är där och vilket ingrepp som ska göras. Sen täcks man i ett grönt stor täcke som liknar ett hästskydd och det är bara att börja räkna ned. 1,2,3,4 sen sover man tryggt under sin pressening.

Jag vaknade tillslut upp och fick det besked jag hade önskat. ”Allt gick bra och det ser fint ut nu. Det vi kan göra nu är att invänta svar på provernas och sen är det upp till er om ni vill försöka igen”

De orosmoln som hägrat runt sammanväxningarnas utbrednad cellförändringarnas ev cancerinnebörd och infektionen storlek är nu ett minne blott. Så med en blöja, kasslertrosor och mjuka sjuksystrars händer var det bara att ta sig hem med sjuktransport i vårsolen.

Än en gång lämnar vi den salen bakom oss och hoppas att jag för absolut sista ggn i mitt liv sätter fötterna på den gula plastmattan.