A change is gonna come

Det är snart ett år sen #metoo. Jag skrev ett kortare inlägg om det för att jag kände så starkt för kraften, initiativet och möjligheten i det som kom att bli en revolt. 

Jag skrev då om de sexuella ofredande livet som kvinna kan innefatta eller snarare lite kortfattat om de upplevelser som inte förändrade bara mig för all framtid utan för alltid ändrade hela min syn på vad som är samhällets grundval. Det där med människors lika värde, rättssamhällets patos och samhällets skyldighet att skydda de svaga. Jag vet att det är en utopisk idé en pamflett vi bläddrat i och hummat instämmande till , men alla som gått igenom en rättsprocess som involverar män, slag, hot & våld kan räkna med att i samma veva få uppleva nya hot, män  med titlar som ifrågasätter alla slag och en räkning på advokatkostnader som det ev lilla skadestånd du symboliskt lyckats skrapa ihop framstår som ett bottenskrap i fickan.

Jag vet att jag valde alla mina steg därefter. Jg ville bli lärare, ville lära ut annat, ville möta unga och vuxna som hade ett öppet sinne. Jag har bara kunnat arbeta med människor därefter, jag kan knappt läsa annat än psykologi, genusvetenskap, intemitetsforskning eller true crime. Jag är ett resultat av det som hände. 

Efter den här månaden och släppen av två mkt uppmärksammade dokumentärer kan jag inte annat än fundera kring om det är tid nu? Om det är nu det händer, om jag på riktigt kommer att få vara med i den eran då vi lyckades påverka – på riktigt. Jag hänvisar självfallet till leaving Neverland och K specials Älska mig för den jag är. De skildrar helt olika områden av omsorgssvikt från samhälle, vänner, familjer och rättsväsende men den lyfter det gemensamma i hur systematiskt män med makt kan utsätta andra för övergrepp med sadistiska inslag utan att det får konsekvenser. Hur en känd och geniförklarad person flyger under radarn för alla de signaler som annars skriker oss i ansiktet. Hur människan fördummas och förblindad av kändisskap och storhet. Hur vi gör skillnad på folk och folk samt hur girighet och egen välfärd får så många att kasta små offerlamm framför bussen. 

Statistik får mig att skygga. Om vi tittar på statistiken gällande sexuella utnyttjande av barn i Sverige idag så är det därefter en svårighet för en att äta middag eller sova de nästnästa dagarna. Det går nästan inte att ta in. Men så vanligt är det- det finns överallt men ingen tycks se det. Mäns våld emot kvinnor finns beskrivet i rapport efter rapport och även där är skammen, förnekelsen och rädslan i att kliva över en integritetsgräns det som gör att ingen tycks känna en förövare men alla känner en utsatt. 

Jag skulle vilja vädja alla runtomkring mig till att bli ambassadörer, barnens, kvinnornas och medmänniskans ambassadör. Ta ställning, låt världen veta att vi tolererar inte att bli omskrivna som siffror i statistiken, vi kan inte låta nästa generation invaggas i samma skenheliga skit. Nu räcker det. 

Har man en oro- orosanmäl till socialtjänsten. Hör man ett bråk- knacka på. Ser man ett slag – ring polisen. Kränks man eller felbehandlad man på sin arbetsplats- anmäl till DO. Är en förövare dömd – nämn hen vid namn. 

Det är snart ett år sedan #metoo och se så mycket som kan hända. Ge oss 30 år till och världen är en ny plats.