Weekend

Havet hörni. Det är något särskilt med att bli helt genomblåst. jag har haft en helt fördjuvulusisk jobbvecka och var i sådant stort behöva v lugn och ro så det liknar ingenting. På landet var det varmt, saltstänkt och helt tyst. Precis som jag ville ha det.

Harry håller på att lära sig simma, ja vi är medvetna att det säkert lär dröja två år men han har sån kämpar glöd att jag inte kan kalla det annat än att han lär sig. I helgen åkte puffarna av då han hittade den gamla sim-ringen med orangea flytpontoner på ryggen. Det är så fint när den där kallsupen slår till för att huvudet guppar ned och man ser hur han böjer hela kroppen som en stor banan för att hålla sig någorlunda ovan ytan. Men simma det ska han – långt och huttrande kallt hela vägen från bryggan till stranden. Mina barndomsminnen kom rusande där och då. Sen fick jag inte stopp på dom resten av helgen. Smaken av att bita sig i tungan när man hoppade hopprep. Skrubbsårets sting och långsamma start på blödande, som ur små håligheter i ens inre. Storleken på en tip top glass, pirret under fotsulan när man balanserade över något högt och klumpen i halsen när man längtande.

Jag är rätt  stolt över mig själv när jag ser till Harrys första år i backspegeln, han får mycket av det där jag upplevde att jag saknade sen när jag växte upp. I helgen har han haft stjärnögon, ni vet såna som glimmar för att upptäckter, smaker och stämningen bara är på topp. Han är så värd det efter den här vintern och våren som kantats av en massa elände. Jag hoppas vi kan fortsätta sommaren i samma anda. Det skulle vara härligt om vi alla tre fick lite glitter i irisen fram till Augusti…