Upp till öronen
Det är något som skaver, det stör, gnisslar och känns olustigt. "Egentidsdebatten" Inget gör mig så matt som alla dessa inlägg om egentid i tid och otid. Det är ett numer så slitet märkligt begrepp att var och en beskriver det som en norm. Man ska tydligen vilja vara utan, ledig, vinandes, dateandes etc. Vilket jag verkligen kan förstå i nån mån. Men har det inte gått lite troll i hela "grejen" nu? För det är just det där med spridningen. Behöver vi kommentera vikten av att få vara individer som föräldrar, att få äta, gå på toaletten, ta en promenad själva. Ja jo vi gör ju det. Jag är tydligen en av dom. Klart vi behöver få vara utan barnen ibland. Jag vet själv att jag bloggar om långa nätter, hårda tider, amningtröttma och annat. Men Men hur ska jag förklara det. Oj vad det känns svårt att formulera mig kring det här. Jag känner olust inför blogg och instainlägg med ökad lavinartad fart kring behovet hos en själv... Jag håller med och stöttar alla föräldrar som behöver andas, sova, kramas. Men min oro vilar i att man kastar med frasen " jag behöver egentid" ungefär som med fredagsmys eller gofika, det har blivit en folksjukdom och rättighet. Det ska egentidas som att föräldrarrollen är vilkorad, sen kommer barnperspektivet. Alltid sen, med förklaringsmodellen att en glad förälder är ... Ja ni vet. Som om det går / ska gå att neka ett spädbarn den närhet de behöver, jag vet inte men jag ser för mycket av det här snacket nu, jag känner mig förundrad. Tror jag kan beskriva det med samma aversion som gentemot shabby chick trenden. Ett inlägg till om hur trött man är på sina barn och jag vet inte riktigt... Är det så vi vill minnas den här tiden?
någon annan som tröttnat lite?
På bilden är jag själv och lite dold för att jag just inte riktigt kan sätta ord på olusten. Så jag duckar lite samtidigt som jag sticker ut hakar.