

Hormon-helgen
Alltså jag måste bara dela med mig, annars implementerar annars. Den här helgen. Pjuhhh. Jag hade försökt i flera veckor att få tag i en vettig klipptid och äntligen på fredagen skulle det bli av jag skulle få gå SJÄLV och bara njuta av behandlingen. Jag gick själv men gick därifrån som allt annat än mig själv. Min ordinarie var ledig så jag vad "tvungen" att uppdatera mig till en "styleist". Så det gjorde jag. Till historien hör att ju under graviditeten jobbat hårt med regelbundna klippningar för att få en jämn utväxt som möjliggör för mitt hår att bli långt och 70tal igen. Kvalitén på mitt hår har vart toppen under Gr och har inte alls rasat av nu med amningen tvärtom. Så då var den parentesen avklarad.
Så jag förklarar för stylisten att jag vill toppa mitt nu semilånga hår och klippa en lång gardinlugg vid kinden ungefär för att få lite form vid ansiktet. Mycket klassiskt. Jag ber henne att absolut inte klippa upp eller tunna ur håret då det är det jag senaste ÅRET jobbat med att få bort. Tydlig, hon håller med, super trevligt allting. Jag skärmar ur, läser en tidning, små snackar, dricker min kaffe. Så då var det klart. Vad hade hänt? Jo där sitter jag med en "idol"frilla. Typ Robert Wells i motvind. Det är galet urklippt och uppklippt och luggen är Hackig lixom, ni förstår hackig som en dålig hemmaklippning.
Inget går att göra, håret är av och det är bara attacceptera..men det var något symboliskt över den där klippningen. Jag skulle få bli fin, lägga tid på mig själv innan helgerna och "komma tillbaka på banan" nu går jag och skäms, undviker speglar och ångrar mig bittert.
Sen var hormontåget på räls. Jag grät i två timmar i söndags, förstår ni hur mycket som skulle ut. Kändes som att öppna upp en damm. Nu lägger vi klippet bakom oss och hoppas på en vit jul.
men är det någon som känner igen sig. Typ en 2 -3 månaders blues? Sista bilden visar en söndergråten men bestämd Julia.