Hela ärligheten
Det har gått nio månader nu. Det är en evighet och andra stunder ett andetag. Jag låg och tittade igenom min telefon och insåg att alla dessa centimetrar har sin egen historia. Att varje vecka och månad förändrade mig på sitt eget vis. Först var jag rädd, förvirrad, bestämd men fast i ett overkligt tänk. Sen blev jag säker, stark och enormt illamående. Jag lämnade över mig själv till någon annan. Därefter kom längtet efter magen, att få berätta, att se och känna. Googlade sönder kvällar och nätter för att hitta allt, all info som möjligen gick att få. Sen kom stressen.
Var ska vi bo, hur ska vi hinna, när ska jag sluta jobba, vem blir jag när jag slutar jobba? Var är alla vänner, har jag några vänner? Var ska vi få pengar ifrån? Sen kom fixet och tricket. Vi renoverade och byggde sålde av och budade, flyttade och skapade gemensamma konton. Vi köpte mössor, små tröjor och stickade saker som John kunde klämma på. Vi pratade om förmaningar och förväntningar. Därefter fick jag panik. Vi kommer aldrig mer.... Festa, sexa, sova, skratta, resa, shoppa eller vara spontana. Sen kom lugnet. Det här är allt, det här är det som finns, det vi vill det vi längtar efter. Här vill vi leva, bo, bli gamla och visst fan kommer vi vara spontana. Alla riktiga vänner fanns kvar, jobbet gratulerar, kroppen kapitulerar och sen börjar det göra ont, fysiskt jävla skit ont! I fogar, i fötter, i magen, i ryggen, i huvudet etc. Så här är vi nu. Ingen sömn, massa ont men så peppade på att dra igång det här kapitlet.
Det finns en fysisk anledning till att det tar nio månader, men det finns en precis lika psykisk sådan. Man ligger alltid steget efter och precis när man tror man känslomässigt hunnit ikapp så slängs nästa känsla på grillen. Nu kan det ske närsom, om tre veckor eller om tre dagar. Jag har aldrig känt en sån här längtan. Bring it on!