Studio daze

Den senaste tiden har jag mestadels befunnit mig i studion med Klara och jobbat på vår nya skiva. På grund av olika saker, som till exempel en utbrändhet, en graviditet, en pandemi och en husrenovering har det tagit väääldigt långt tid att komma hit. Nu har lilla Harriet börjat hos en dagmamma och Klara ska snart flytta in i sitt hus. Det betyder att vi äntligen kan ha fullt fokus på nya skivan. Det känns spännande att skapa något tillsammans igen. Jag inser vilket drömjobb jag har.

Det är extra kul, och lite läskigt, att vara i fasen när vi bygger. Låt för låt, tagning för tagning, lager på lager. Sakta växer ett album fram. Vi vet inte riktigt vart vi är på väg, vi har inte riktigt hittat skivans sound än. Det kan fortfarande bli lite hursomhelst.

Kreativiteten kommer och går. Vissa dagar försöker vi sätta på vår kreativitets-kran och det kommer inget vatten. Vi går vilse och det känns tufft. Vi försöker klämma in en låt i ett sound som den inte mår bra i. Det känns forcerat. Andra dagar fyller vi en hel swimmingpool med vår kreativitet och bara flyter med i ett flow. Oavsett hur det går, finns det ett pirr och nervös energi som jag älskar i det här stadiet.

När vi kommer till studion har vi oftast alla låtar redan på plats. Just nu är det 16+ stycken som vi känner oss sugna på att spela in. Eftersom det var fem år sedan vi spelade in sist har vi en hel del låtar, med andra ord. Vissa skrevs redan 2017. Det är nästan lite märkligt att leva med låtar så här länge och sen få höra dem inspelade för första gången. Nu får de liv. Det har inte snålats med gåshuds-stunder. Vi jobbar med en så himla bra producent och det är en sån positiv stämning. På fredagar dricks det bubbel, det skrattas och det promeneras runt de fina funkishusen i Hjorthagen varje dag. Studiomys.

Bara tanken på att få spela alla dessa låtar live om inte allt för lång tid, den är fullkomligt underbar. Stora festivalscener och kanske till och med arenor ska få fyllas med de här låtarna. Förhoppningsvis till lite allsång. Jag har nog aldrig varit så här taggad och svältfödd på rocknroll-liv. De senaste tre åren har det varit karantän och sandlådehäng, så jag kommer gå all in. Glitter, fransar, glamour… sjunga så jag nästan tappar rösten, flänga runt som en galning på scenen och headbanga loss. Jag är SÅ redo.

Det känns overkligt. Vi har inte varit på turné på över tre år. Jag tror jag har glömt bort hur det är. Och ibland undrar jag om jag kommer ihåg hur man gör? Hur nervös kommer jag vara när vi ska spela i sommar och kommer jag kunna hantera det?

Fast jag vet innerst inne att allt det där kommer att lösa sig. Det jag kanske är mest nervös över är att resa nu när jag är mamma. Jag och min sambo Gustav bestämde ganska tidigt att jag inte skulle ta med Harriet på turné. Jag tyckte det kändes jobbigt, tanken på att ha med henne backstage, på festivaler och rockklubbar. Dels för att jag inte kan fokusera överhuvudtaget när hon är i rummet, men också för att jag inte tycker att turnélivet verkar superkul för ett litet barn. Det är högljutt och stökigt, svårt att sova i en turnébuss och bara en massa gapiga vuxna överallt. Kanske hade det funkat superbra. Jag dömer verkligen ingen artist eller mamma som tar med sitt barn ut på vägarna. Men just nu med den här skivan kommer jag turnera själv.

Det är tufft att sakna sin partner, men hur tufft är det att sakna sitt barn? Vi sitter ju ihop Harpan och jag. Jag tycker att det är nästan omöjligt att lämna henne på förskolan, även de dagar då hon knappt bryr sig om att jag går därifrån. Hon finns där, ständigt i mitt bakhuvud. Hur ska jag kunna lämna henne i flera veckor och flyga till andra sidan jorden? Om det är nån som har ett botemedel för hem- och barnlängtan så får ni gärna ge mig ett recept, tack. Så tacksam för tips!!

Recently I’ve mostly been in the studio with Klara working on our next record. It’s taken a looot of time for us to get here. Being burnout, a pregnancy, a pandemic and a huge house makeover kind of got in the way. Now my little Harriet has started preschool and Klara is soon moving into her new home. That means we can finally have laser focus on the new record. It feels exciting to create something together again. I realise I have my dream job. 

It’s extra fun and sort of scary to be in the phase we’re in right now, when we’re still building everything. Song for song, take for take, track for track. Slowly a record is growing. We don’t know where we’re headed, we haven’t discovered the sound of the album yet. It could still be anything. 

The creativity comes and goes. Certain days we try to turn the tap on and nothing comes out, that creative water runs dry. We get lost. We try to fit a song into a format its not comfortable in. It feels forced. Other days we could fill an entire swimming pool with our creativity. We just have this flow. Regardless of how it goes, there’s a nervous energy that I love during this phase. 

When we get to the studio we usually have all our songs prepared. Right now it’s 16+ songs that we feel like recording. Because it’s been five years since we were last in the studio, we have a shit load of songs. Some of them we wrote back in 2017. It’s so cool and strange to have lived with these songs for so long and finally get to hear them played in the studio. With lots of reverb and an amazing backing band. There’s been a lot of goosebumps moments. We’re working with such a good producer right now and the vibes are very positive. We smile, we laugh. Every day we take walks around the beautiful neighbourhood. 

The thought of getting to play these songs live in not too long is wonderful.  Big festival stages and maybe even arenas, will be filled up with these tunes. Hopefully people will be singing along a little too. I’ve never been so starved of the rock-n-roll lifestyle. The last three years have been quarantine life and playground hangs. So I’m going to go all in! I’m going to wear glitter, fringes, leather…sing so loud I almost (almost!) lose my voice. I’m going to dance around the stage and headbang real hard. I’m SO ready.

It feels surreal. We haven’t been on tour in over three years. I’ve forgotten what it’s like. And sometimes I wonder if I remember how to do it? How nervous will I be this summer and how will I handle it?

Though deep down I know it’s all going to be fine. What I’m mostly nervous about is rather the whole ”being a mom on the road”-part. Early on, Gustav (my partner) and I decided not to bring Harriet on tour. It felt difficult for me, the thought of having her backstage at festivals and rock clubs. Partly because I can’t focus at all when she’s near me but also because I don’t know if tour life is well suited for a little kid. It’s loud and rowdy, tricky sleeping in a tour bus and there’s just grown ups everywhere. Maybe I’m wrong and it would be an excellent environment for her. Don’t get me wrong, I’m not judging any artist or mom who brings their kids on the road with them. It might work just fine, but for this touring cycle I’ve decided to try it on my own. 

It’s tough missing your partner, but how tough is it missing your child? Harriet and I are like one being sometimes. I think it’s almost impossible to leave her at preschool. She’s always there somewhere in the back of my head even when she’s not physically present. How am I supposed to leave her behind for two weeks and fly to the other side of the world? If anyone has a cure for longing for your child and your home please let me know! I’m dying for some advice here.