Joshua tree

Åh Joshua Tree, som jag längtar efter dig. Efter några timmars bilresa från Los Angeles dyker du upp. De udda träden presenterar sig. Sanden sträcker sig ut över det karga landskapet. Solnedgången är lila. Det är en sån exotisk och främmande miljö att det nästan känns som att vara på en annan planet, mitt i rymden. Jag går ut i natten barfota i sanden. Aldrig har jag sett en stjärnhimmel så hypnotiskt klar. I tystnaden i mörkret hör jag bara vinden som viner och mina egna tankar. Det är mindfullness på burk.

Hemma är jag inte en särskilt spirituell person, men jag blir det här. Jag har känt mig lycklig, hoppfull, fått mitt hjärta krossat, varit ensam, full och vilsen här. Varje gång har jag blivit omfamnad av öknens öppna armar.

Första gången jag åkte till Jousha Tree var det för en musikvideoinspelning av låten Emmylou. Det var för mig en mytomspunnen plats eftersom jag är ett stort fan av Gram Parsons. Han kallade sin musik för Cosmic American Music. Han kombinerade allt det bästa av amerikansk musik – country, rock, gospel och blues och skapade något eget. Det är svårt att pinpointa exakt vad det är som är Grams storhet. Vad som fick mig så hooked på Gram var hans röst. Framförallt när han sjunger med Emmylou Harris. Hennes klara stämma och hans trasiga röst är en match made in heaven. “Love huuuurts, aaaahaaaa, Love hurts.”, sjunger de så djävulskt vackert. Jag RYSER.

Joshua Tree var en av Grams favoritplatser. Det sägs att han kom hit, hängde på barerna runtomkring, gick ut i naturreservatet och blev hög och tittade på UFOn. Han spenderade, tragiskt nog, sina sista dagar i livet här. Hans kropp blev stulen och sen kremerad här men det är en helt annan lång och sjuk historia…

Det är Grams födelsedag, 5 november 2011. Klara och jag checkar in på Joshua Tree Inn i rum nr. 9, The Emmylou Harris room. 1973 dog Gram, bara år 26 gammal, av en överdos i rummet vägg i vägg med vårt. Det är lite makabert. Det är blandade känslor, en pepp på att äntligen vara här men också obehagligt att tänka sig att ens stora musikaliska hjälte dog i rummet bredvid. Vi kan inte sova. Det är storm i öknen och motellet skakar.

Nästa dag ger vi oss ut i nationalparken och spelar in de första scenerna till musikvideon. För ovanlighetsskull är det riktigt kallt, nästan minusgrader, och en hagelstorm. Jag har på mig en tunn kaftan och blir alldeles stel i kroppen av kylan. Jag försöker spela cool när kameran är på. Det är riktigt kämpigt. Vi får ställa in delar av inspelningen på grund av vädret och fortsätta nästa dag. Då skiner tack och lov solen och det blir sådär kaliforniskt vackert som vi hade hoppats. Vi sitter under ett Joshua Tree och spelar Emmylou och det känns så rätt. Den lilla låten vi skrev hemma i Sverige har nu rest ända hit, till Gram. Tänk om han lyssnar…

Under hela inspelningen ser vi en stor svart korp som liksom följer oss i öknen. Och ja, det är inget snack om att det var Gram som vakade över oss.

Efter denna otroliga första resa återvänder jag många gånger till Joshua Tree. En gång med Klara för att skriva låtar till vår skiva Ruins, vilket bland annat resulterar i låten Rebel Heart. Andra gånger på semester med min pojkvän. En gång på väg tillbaka till LA efter Coachellafestivalen.

Det finns helt otroliga Airbnb-hus här. 2016 bodde K och jag i ett så-kallat Dome House, inrett i en bohemisk stil med takfönster så vi kan spana på stjärnorna innan vi ska sova. Vi dricker vin och tar fram en ouija board. Blir skitskraja. Läser tarot och köper kristaller och låtsats att vi är riktiga hippies. Kör till en honkytonk-bar som heter Pappy & Harriet’s. Dricker tequila, spelar biljard och tjuvlyssnar på konversationer mellan de härliga karaktärerna som huserar där. Sen får vi reda på att det tydligen är Open Mic Night. Det är ett litet barn som ska spela. Hon har brunt krulligt hår och stora ögon, är kanske sju-åtta år. Hon har repat in en låt av Mumford & Sons. Hon sjunger som en stjärna och spelar den jättefint på sin lilla gitarr. Sen börjar hon spela Emmylou. Klara och jag tittar på vandra i chock. Att vi råkar vara där i publiken och lyssnar. Så osannolikt och så självklart på samma gång.

Just nu, i ett grådeppigt februari-Stockholm med snöblandat regn, önskar jag att jag satt på Crossroads Cafe i Joshua Tree. Det är en tidig morgon, solen skiner. Jag har precis beställt en Gram Parson’s polenta och ska ut på äventyr. Sätter mig i bilen och spelar Jonathan Wilsons “Desert Raven”. Vem vet vart vägen tar mig… jag låter öknens gudar guida mig.

Oh Joshua Tree, how I long for thee. A few hours in the car from LA and you appear. The odd trees present themselves. The sand stretches out across the barren landscape. A purple sunrise. It’s such an exotic and foreign landscape to me that I might as well be on another planet, up in space. 

I walk out barefoot in the sand. I’ve never seen a starry sky so hypnotically clear. In the silence, in the dark, I hear only the whining wind and the echoes of my mind. It’s automatic mindfulness. 

At home I’m not a very spiritual person, but I allow myself to become one here. I’ve arrived here happy and hopeful, heartbroken, drunk and confused. Each time I’ve been embraced by the open arms of the desert.

The first time I travelled to Joshua Tree was for the music video shoot for Emmylou. It was already a legendary place to me, since I’m a huge Gram Parsons fan. Gram created his own unique blend of country, rock, gospel and blues and called it Cosmic American music. It’s difficult to pinpoint his greatness. What got me hooked on Gram was his voice. Especially when he sung with Emmylou Harris. Her clear pipes combined with his fragile voice is a match made in heaven. “Love huuuurts, aaaahaaaa, Love hurts.”, they sing and it’s so impeccably pure I get shivers down my spine.

Joshua Tree was one of Gram’s favourite spaces. Allegedly he got here and hung around the nearby saloons, went to the park, got high and spotted UFOs. He tragically spent his last days here. His body got stolen and cremated here too but that’s another long and twisted story… 

It’s Gram’s birthday, November 5th 2011. Klara and I check in to the Joshua Tree Inn. Room no#9, The Emmylou Harris room. In 1973, when Gram was only 26 years old, he died from an overdose in the room next to ours. It’s kind of macabre. We’ve got mixed feelings. There’s the thrill of finally being here, but then also the sick feeling knowing your biggest musical hero ended his life right here. Needless to say we can’t sleep. There’s a storm in the desert and the motel is shaking. 

The next day we go out into the park and record the first scenes of the music video. It’s really fucking cold here, a rarity during the day in the desert. It’s a hail storm. I’m wearing a thin caftan and my entire body gets stiff. I try to act cool when the camera is on but it’s a challenge. We have to stop shooting and continue the next day. Luckily then the sun shines and we get that Californian beauty we came here for. We sit under a Joshua Tree and sing Emmylou and it feels so right. This little tune we wrote back in Sweden made it all the way here, to Gram. Maybe he’s listening… 

Throughout the entire shoot there’s a raven following us in the desert. And yes, there’s no doubt about it it was Gram who was looking out for us. 

After this incredible maiden voyage to Joshua Tree I return many times. Once with Klara to write songs for our album Ruins, which results in the song Rebel Heart amongst others. Other times I’m there with my boyfriend. Once we go to visit after Coachella.

There are some incredible Airbnbs here. In 2016 K and I stayed at the so-called Dome House, decorated in a bohemian style with sky lights so we could stare at the stars before sleeping. We drink wine and bring out an Ouija board. Get shit scared. We read tarot, buy crystals and pretend we’re real desert hippies. Drive to a honkytonk bar called Pappy & Harriet’s. Drink tequila, play pool and eavesdrop on the interesting conversations of the characters hanging around here. We didn’t know it but apparently it’s Open Mic Night. There’s a little kid who is about to play. She’s got brown curly hair and big eyes, maybe 7-8 years old. She’s rehearsed a song by Mumford & Sons. She sings it like a star and plays it beautifully on his tiny little guitar. Then she starts performing Emmylou. Klara and I look at each other…shocked. The fact that we’re there in the audience. So unlikely and so natural at the same time. 

—

Right now, it’s a gray Stockholm day in February with snowy rain. I wish I was at the Crossroads Café in Joshua Tree. It’s early morning and the sun in shining. I’ve just ordered a Gram Parson’s polenta. My heart is open and I’m heading out on an adventure. I step into my car and turn on Jonathan Wilson’s ”Desert Raven”. Who knows where the road takes me…I’ll let the desert spirits guide me there.