The lion’s roar

Jag vet att jag skrev i mitt förra inlägg att jag är sämst på att minnas, men nu anstränger jag mig och gör ett försök? Bör också tillägga att jag är en nostalgisk person, med andra ord ska allt jag skriver nedan tas med en ordentlig nypa salt.

Klara och jag har precis firat ett 10-årsjubileum. Det var nämligen 10 år sedan vi släppte vår andra platta The Lion’s Roar. När jag ser tillbaka på den tiden, blir jag alldeles upprymd. Och rörd. Klara var 19, jag var 21. Vi var BARN. Hejdlöst lillgamla och trodde vi var jättevuxna, men vi var faktiskt bara barn. Vi bodde fortfarande hemma hos våra föräldrar. Klara hade precis upplevt sin första stora förälskelse. Jag var ganska ensam. Alla känslor vi hade var så stora och allt vi upplevde var så nytt. Hjälp, vad mycket vi fick vara med om!

Vi måste spola tillbaka till 2005 först. Klara hade precis fått sin första gitarr och hon hade lärt sig de första ackorden. Hon fick en låt som heter First Day of My Life av bandet Bright Eyes skickad till sig av en vän och det var kärlek vid första lyssning. Bandet består av låtskrivaren och frontfiguren Conor Oberst, samt producenten Mike Mogis och kompositören Nate Walcott.

Det fanns något skört och opolerat över Bright Eyes. Den fick oss att inse att vi, som inte var skolade musiker på något vis, också kunde göra musik. Allt som behövdes vara några ackord på gitarren, en ärlig text och ärlig sång. Vi dyrkade Bright Eyes.

Tiden gick och vi skrev mer musik. Jag gick ut gymnasiet, Klara gick ut grundskolan. Vi turnerade som galningar runt om i Europa på små klubbar. Vi släppte vår debutskiva som vi spelade in i hemma i mitt rum med vår pappa. Superenkelt och DIY.

När Conor och Mike befann sig i Stockholm för att spela med Monsters of Folk i Filadelfiakyrkan 2009, lyckades vi smita in i logen efter spelningen. Vi var så nervösa att vi skakade. Två blyga unga tjejer bland en massa amerikanska rockstars. Jag, som hade en rejäl dos social fobi (mer om det i ett framtida inlägg kanske), vågade inte säga ett ord till dem men jag minns att Klara och Conor hade en artig och stel konversation som innehöll frasen “nice chandeliers they have here backstage”. Och så gav vi Mike vår debutskiva och sa “by the way here’s our record”.

Vi tänkte att vi kanske hade gjort bort oss? För det var så stelt. Att vi aldrig skulle ses igen. Jaha, det var det, suck. Vi trodde ALDRIG att Mike Mogis skulle lyssna på skivan. För tyvärr vet vi att väldigt få lyssnar på de skivor de får av nervösa fans backstage, så är det bara. Hur förvånade blev inte vi när vi ett år senare fick höra att han ville producera vår musik?

Våren 2011 var det dags för vårt stora äventyr. Vi flög, tillsammans med vår pappa Benkt och vår svenska trummis Mattias Berqvist, över Atlanten till Omaha, Nebraska för att spela in The Lion’s Roar. Omaha är med amerikanska mått mätt en liten stad (ungefär samma size som Göteborg), och ligger lite in the middle of nowhere. Det är majsfält, köpcentrum och långa breda motorvägar. Här växte Conor Oberst upp och där här Bright Eyes sin studio Another Recording Company på Dodge Street, mitt emot universitet. Mike Mogis hade byggt sin studio i en gammal baskethall och den var gigantisk i jämförelse med mitt lilla sovrum, där vi hade spelat in det förra albumet. Kontrasterna kunde inte vara större.

Att åka till Omaha var lite som att göra en musikalisk pilgrimsresa för oss. Vi kunde knappt tro att det var sant, men vi gjorde det. I efterhand kan jag tycka att vi var så himla modiga. Jag minns knappt hur nervös jag var, för jag tror jag har förträngt det. Förmodligen darrade vi som asplöv hela vägen in till studion. 

Nervositeten försvann dock ganska fort. Vi blev vänner. Mike Mogis var den ödmjukaste producenten vi hade träffat. Han visade sig vara en mjuk och varm person som verkligen lyssnade. Vi kunde prata i timmar om exakt hur ett instrument skulle låta, hur vi skulle spela in det för att framhäva rätt känsla i låten. Vad ville vi säga med låttexten och hur skulle vi nå ut med budskapet till lyssnaren. Vi hade skitkul men vi tog samtidigt musiken på största allvar. Vi klickade!

Vi var i Omaha i totalt en månad. Vi hade två veckor på oss att spela in, sen skulle vi mixa. Vi jobbade dygnet runt. Det var kul att jobba så intensivt för vi hamnade i en bubbla. Levde och andades låtarna. Vårt motto var less is more. Eftersom vi bara var en trio på scenen på den tiden och allt skulle fungera att spela live höll vi det enkelt. Jag tror verkligen att tidsbristen och begränsningarna vi hade gynnade skivan. Lyssnar jag på den idag inser jag att det verkligen inte finns några fillers. Alla instrument, alla låtar, fyller en tydlig roll.

Ja, som ni kanske hör är jag ganska stolt över skivan och anser att det är något av det bästa vi har gjort. Det kanske är nu när jag äntligen fått perspektiv på allt som jag känner så. Vi var bitvis superosäkra i studion och vi visste inte alls om vi var på väg åt rätt håll. Mot slutet, när Mike hade mixat ett tag, fick vi några bouncade versioner av låtarna. Vi satte oss i vår hyrbil och körde runt i Omaha och blev häpnade av hur bra vi tyckte skivan lät.

Vissa låttexter på The Lion’s Roar är ganska långt ifrån något vi skulle skriva idag. Vi var så unga och hade inte upplevt så mycket. Texterna är som små berättelser och fantasier. Det är gulligt och naivt. Men som sagt, vi var ju bara barn!

De sista två veckorna i Omaha kom vår mamma Anna och vår lillebror Isak över. Så tryggt och mysigt att ha familjen nära när man själv var så liten och osäker. Minns att vi dansade runt i studion med Isak, som var 8, och lekte. Det sista vi gjorde var att spela in låten King of The World. Conor Oberst hade skrivit en egen vers som han sjöng in. The Felice Brothers, ett band vi älskade, var i stan och jammade på låten med dragspel och fiddle. Vi samlade hela familjen och vår manager Laura, och klappade. “That’s a wrap” säger Laura i slutet av King of the World och så var vi klara. Vi åkte hem. Med nytt självförtroende och massor av överväldigande minnen i bagaget. Och en ny skiva! Jag tog med låtarna hem till Enskede och gick och promenerade med dem i mina hörlurar. Jag kände att jag bar på en liten hemlighet, en jättefin skiva som ingen hade hört än. Det var mäktigt.

Att skivan skulle bli framgångsrik hade vi ingen aning om. Vi var inte beredda. När vi hade spelat på Way Out West 2012 skulle vi signera Lion’s Roar-skivor efter giget. Vi kunde inte gå en meter utan att personer liksom hoppade på oss och ville snacka så vi fick ha säkerhetsvakter med oss. Det var då jag insåg att nu var något helt crazy på gång. The Lion’s Roar banade vägen för ett nästan ändlöst turnerade jorden runt och mängder positiva recensioner och priser. Vi fick så mycket uppmärksamhet att vi höll på att sprängas. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det gjorde med oss. Jag minns att vi älskade det men också att vi kände ett enormt ansvar. Helt plötsligt var vi offentliga personer. Som tur var hade vi varandra och tillsammans kunde vi ventilera om allt surrealistiskt som pågick. Det räddade nog oss.

Jag skulle kunna skriva en halv bok om The Lion’s Roar inser jag nu, men för att avrunda det här inlägget vill jag länka till vår livestream som vi gjorde nyligen där vi spelade låtarna från skivan: https://www.youtube.com/watch?v=sVnCgz-wwlA. Det var så fint att få spela dem igen efter alla dessa år och jag tröttnar nog aldrig. Så skål och tack The Lion’s Roar för allt du gett mig!

I’m aware that I wrote in my previous post that I have an awful memory, but I’m going to try real hard now and make an effort to remember. I’d also like to add a disclaimer that I’m a terribly nostalgic person, so in other words take everything you read from this point onwards with a healthy grain of salt.

Klara and I have just celebrated a 10 year anniversary. It was 10 years ago that our second record The Lion’s Roar was released. When I look back at that time, I feel happy.  And I feel moved. Klara was 19 and I was 21. We were KIDS. We thought we were super grown up and tried to act the part, but we were actually just kids. We still lived at our parent’s house. Klara had just experienced first love. I was a loner. All our emotions were so big and everything was so new. Oh god, what we got to go through!

First, we have to rewind back to 2005. Klara had just gotten her first guitar and taught herself her first chords. A friend sent her the song First Day of My Life by the band Bright Eyes. It was love at first listen. There was something raw and unpolished about their music. It made us realise, that despite not being schooled musicians, we could make music of our own anyway. All that we needed was a few chords, honest lyrics and an honest voice. We adored Bright Eyes.

Some time went and we wrote more music. I graduated from gymnasium (sort of like Swedish high school), and Klara finished elementary school. We toured like maniacs around Europe at small clubs. We put out our debut album, which we’d recorded at home in my bedroom with our father as the producer. Super simple and DIY. 

When Conor and Mike were in Stockholm playing a show with Monsters of Folk at Filadelfiakyrkan in 2009, we managed to sneak into the dressing room after the show. We were so nervous that we were shaking. Two young shy girls amongst a bunch of American rockstars. I, who had serious issues with social anxiety (I might write more about that in another post)  kept in the background and didn’t dare say a word. I remember Klara and Conor having a polite but awkward conversation that included the phrase “nice chandelier they have here backstage”. And then we gave Mike our debut album and said “by the way, here’s our record”. 

We thought that we’d made fools out of ourselves. Because it was so awkward. We thought for sure that we’d never see those guys again. We blew it, oh well. We never ever though Mike Mogis would actually listen to our record. We know from experience that it’s quite rare that artists actually take the time to listen to the records nervous fans give them backstage at shows. How surprised and thrilled weren’t we when we found out a year later that Mike wanted to produce our music? 

In the spring of 2011 it was time for our big adventure. Together with our dad Benkt and our Swedish drummer Mattias Berqvist, we flew across the pond to Omaha, Nebraska to record The Lion’s Roar. Omaha is considered a pretty small town in the US, and is sort of in the middle of nowhere. Its corn fields, shopping malls and long wide highways.  This is where Conor Oberst grew up and where Bright Eyes have their studio Another Recording Company. Mike Mogis had built his studio in an old basket ball hall and it was gigantic compared to my little bedroom, where we made our previous albums. The contrasts couldn’t have been bigger. 

To go to Omaha was a little bit like a musical pilgrimage for us. We could hardly believe it was happening, but we did it. In hindsight I think we were so brave. I can barely remember how nervous I was, because I think I’ve repressed those memories. But I was probably shaking to my core the whole time. 

That nervous feeling disappeared rather quickly though. We became friends. Mike was the most humble producer we’d met. He was a soft and warm person who really listened. We could talk for hours about exactly how we wanted the instruments to sound, how to record them to enhance the proper feeling in the song. We discussed what wanted to convey to the listener, and how we could stay true to the lyrics in the sound. We had a blast but we also took music very seriously. We clicked! 

We were in Omaha for one month total. We spent two weeks recording the basics, then two weeks mixing and doing overdubs. We worked 24/7. It was fun to work so intensely. We ended up living in this bubble, living and breathing the songs. Our motto was less is more. Because we were only a three piece when touring at the time, and we wanted everything on the record to sound the same live. We kept it simple. I really believe those limitations benefited the album.When I listen to it today I realise there are no fillers. Every instrument, every song, plays it’s own significant role. 

Yes, I’m honestly quite proud of this record today and I consider it one of the best things we’ve ever done. Maybe it’s now that I have some perspective on things that I’ll allow myself to feel that way. I remember us being unsure about it when we were in the studio, not knowing if we were heading in the right direction. After Mike had spent some time mixing he sent us some bounced files. We took our rental car and went driving around Omaha listening to the songs and were blown away.

Some lyrics on the The Lion’s Roar are far from something we’d write today. We were young and had yet to experience some things. A lot of the songs are fairytales and fantasies. It’s quite cute and naive. But as I said before, we were just kids!

During the last two weeks our mom Anna and little brother Isak came over from Sweden. It felt safe and nice to have the family so close when we were so young and insecure. I remember us dancing around the studio with our little brother who was only 8 years old. The very last thing we did was the song King of the World. Conor Oberst wrote his own verse that he recorded. That was huge for us. The Felice Brothers, a band we loved, were in town and popped in to jam on the track, playing accordion and fiddle. We gathered the whole family and Laura and all clapped. “That’s a wrap” says Laura at the end of King of the World and we were done. We went home. Taking some newly found courage and loads of overwhelming memories with us back to Sweden. And a brand new record. I remember taking those songs with me home, walking around my little neighbourhood in Stockholm. I blasted them in my headphones and felt like I had this little secret in my ears. A fantastic record that nobody else had heard. It was a powerful feeling. 

We had no clue the record would be so successful. We weren’t prepared. I remember when we played at the Way Out West festival in Gothenburg in 2012 and were about to sign some records after the gig. We couldn’t walk one meter without somebody stopping us along the way and we had to have security guards with us. That’s when I realised something crazy was about to begin. The Lion’s Roar paved the way for a hell of a lot of touring around the world and tons of positive reviews and awards. We got so much attention we almost exploded. I honestly don’t really know what it did to us. I remember loving it but also feeling a huge amount of responsibility. All of a sudden we were these public figures. Thank god we had each other. Together we could vent about all these surreal things that were happening to us. I think it saved us. 

I realize I could write a novel about The Lion’s Roar, but to round this post off let me link to our livestream we recently did playing songs from that record: https://www.youtube.com/watch?v=sVnCgz-wwlA.   It was so lovely to get to play them again after all these years and I’ll probably never tire of them. So here’s to The Lion’s Roar and everything it ment to me!