Om du är intresserad av att jobba på Peppar&Papper.; Fast i praktiken mest på Peppar. Och dessutom bor i Österbotten, eller åtminstone kan tänka dej att flytta dit, borde du kanske söka det här jobbet.

Från att ha varit en mjuk liten flipperboll som studsat omkring i min mage har barnet* förvandlats till en benig typ som våldsamt trycker sina armar och ben mot olika delar av mitt mellangärde. Betyder det här att jag borde äta mer? Göda honom så han blir en mjuk tjockis igen. Jag tänker Hans och Greta, fast utan kannibalinslaget.



*jag är lite osäker här, när blir ett foster ett barn? Spädbarn? Vad kallar man för tillfället varelsen i min gravidmage? Förutom the obvious -Vidar.

Lekmannen har kanske svårt att tro det, men mode och stil gör en kvinna utmattad.

På publikens begäran:

Så ni har bestämt er för att tillbringa en helg i Helsingfors -the city of love. Eller åtminstone the city of helvetes mycket snö för tillfället. Här kommer några av mina personliga favoriter. Man behöver inte lyda mej, men typ så här kunde ni göra:

När ni anländer på fredag eftermiddag checkar ni genast in på Klaus K.  Sedan promenerar ni till Tennispalatsets konstutställning där man på fredagar gratis kan kolla in den senaste utställningen. Lite kulturell ska man vara i en ny stad. Utmattade av all konst fortsätter ni till Torni där ni tar hissen högst upp, skålar i ett glas champagne och kissar på toaletten med utsikt över hela stan. Nu har ni några alternativ, antingen går ni direkt och äter middag eller så är ni så där elitistiskt kulturella att ni klämmer in en teaterföreställning före maten. Bondjävlar på Lilla Teatern var riktigt underhållande, Fork på Svenska Teatern funkar för dem som tycker att teater är lite för mycket teater och så brukar Viirus leverera riktigt bra pjäser.

Sedan börjar det suga ordentligt i magtrakten och ni vill käka. För lite finare mat brukar Postres leverera, bland annat Yume och Kabuki bjussar på bra sushi (stängt på lördagar, men det är ju fredag den här dagen), själv är jag sugen på att testa nya Luomo i Kronohagen. Ekar det i er skattekista och ni vill äta lite enklare funkar både Juuri (välj deras motsvarighet till tapas -sapas), Ysi, Sikala, Maxill och Kosmos är riktiga klassiker. Det finns ju sjukt många bra restauranger i stan. När ni mätta och belåtna vill ta en drink efteråt styr ni benen mot Grotesk på Skillnadsgatan. Om ni har tur spelar Ode skivor där. Vill ni springa in i min man får ni ta er djupare in i Rödbergen och Annegatans William K. Nolla kan också funka, men det ligger för långt från mitt hem för att jag ska vara en regular där. Kvällen avslutar ni på Lostaren. Eftersom jag själv inte varit så full under de senaste åtta månaderna kan jag inte rekommendera så mycket nyöppnat, men Bar Llamas på Stora Roban lär vara trevlig, men fullsatt. Nattmat avnjuts bäst på Eerikin Pippuri (ifall ni ni förvirrat er mot Kampen) eller Big Mama's om ni rör er i mina hoods.

Stanna dock inte för länge ute, på lördagen blir det frukost, shopping och lite annat smått och gott. Men det orkar jag inte skriva ner nu.

Eftersom ett par av er varit nyfikna på vår enbarnspolicy tänkte jag försöka förklara hur jag känner. Jag förbehåller mej rätten till meningsbyte*, men av dessa orsaker räcker ett litet barn mer än väl för tillfället:

1) den altruistiska orsaken: den finns redan mer än tillräckligt med människor på den här jorden.

2) den ekologiska orsaken: relaterar till orsak nummer ett. Det är inte hållbart med så här många västerlänningar på vår jord.

3) graviditetsorsaken: jag avskyr att vara gravid. Jag är visserligen i fysiskt god vigör, kan sova på nätterna (utan minsta lilla kisspaus), klättrar upp för sju trappor minst en gång om dagen, promenerar som värsta nomaden och vet inte ens vad foglossning eller hemorrojder innebär. Däremot stör det mej att jag plötsligt är Den Gravida Kvinnan i första hand och Peppe i andrahand. Säkert lite som att vara invandrare i Finland, först är man utlänning, sedan individ. Dessutom är graviditet Ansvar, utan Kontroll och det skrämmer mej.

4) den ekonomiska orsaken: jag vill inte flytta bort från stan och vi har knappast råd med en fyrarummare i Rödbergen (på länge ännu).

5) normorsaken: det stör mej att normen är två-tre barn och har man fler eller färre ska man veta hut.

6) den egoistiska orsaken: jag har inte lust. Det känns rätt att bara ha ett barn.

Och som vanligt respekterar jag era val att skaffa två, inget eller tretton barn. Huvudsaken är att alla gör som de själv känner att är rätt.


*vem vet, kanske jag har en helt annan åsikt efter att Vidde anlänt. Folk har ju genomgått personlighetsförändringar.

Idag har jag varit på dåligt humör. Livet i Helsingfors har sannerligen sugit*.  Det måste bero på graviditetshormoner. Jag kan inte dra mej till minnes att jag någonsin var purken i mitt obefruktade liv. Folk som inte bär på avkomma är ju ständigt gladlynta**.


*hästballe skulle min svenska man ha lagt till, men eftersom jag varken är lika vulgär eller svensk som han låter jag bli.
**jag avskyr övertydligt ironi. Det blir så dålig text. Ha överseende med mej idag.

Jag är lite sur idag så vi fokuserar på er istället. Vem är ni egentligen?

Var bor du?
Utbildning?  
Ålder? 
Ditt tråkigaste jobb nånsin?
Det karaktärsdrag du är minst stolt över:
Skådespelare som spelar dig i filmen om ditt liv?
Din stora idol är?
Du skulle vilja lära dig mer om?
Du hittade Livet & Helsingfors genom?
Du vill att jag skriver mer om?

Livet och Helsingfors rekommenderar februarinumret av Tidningen Vi.  

Den uppmärksamme läsaren noterar omedelbart de synkade minerna.

Den här unge herremannen med Tintin-inspirerad frisyr och jag hade tänkt äta brunch på Bali Hai. Restaurangen visade sig nuförtiden vara stängd på söndagar. Vi fortsatte till Tori runt hörnet, som uppenbarligen hade döden dött och slagit igen sina dörrar för evigt. Sedan plumsade vi vidare till den där relativt nya paikkan på Kaserngatan där Bacchus i Backen en gång fanns. Stängt. Magnus började bli gnällig på allvar. För att korrigera situationen gick vi hemåt mot Båtmansgatan, men fick inget bord på det proppfulla Crustum. Så vi gick hem via Alepan och fixade trotsigt en egen lyxfrukost.

Förresten, tidigare ikväll gick vi på premiären av Bondjävlar på Lilla Teatern. Väldigt underhållande. Speciellt bra var Pekka. Alla måste se den!