Eftersom Magnus är för bakis för att själv fota Päivän asu 6.3.2010 vikarierar jag honom. Outfiten består av klänning och noppig kofta från mitten av 2000-talet, yoghurt i munnen och extra stora bröst. Dagen till ära.

Okej, vi drar till Moko på frukost.

Under eftermiddagens pressvisining av filmen Remember Me körde Vidde ett set av irländsk folkdans i min mage. Under Riverdance-performancen slog det mej åter att det faktiskt ligger en liten person med penis inne i mej*och att det kanske är en liten Michael Flatley som steppar där inne. Detta skulle göra hans gansta- och hiphop-älskande far förkrossad. Dessutom torde man inte få så många bitches n' hoes genom att dansa folkdans från Den Gröna Ön. Eller vad vet jag, Bono torde ju ha fått en hel del punani. Fast han sysslar ju med en annan sorts musik. Och i vilket fall som helst har nog Magnus tillräckligt med kärlek i sig för att kunna älska också en son som utövar folkdans.

Lyckligtvis befann jag mej i en biosalong och innan jag hann fundera ut fler skräckscenarion somnade jag.



*ja, ja jag vet. Det var så hela den här bulle-i-ugnen-processen började.

Sedan köpte jag färska semlor* i ett närbeläget bageri på Båtmansgatan. Gick hem och väckte Trean för att resten av dagen hänga i hennes sällskap. På tal om det, dios mio, så det är intensivt att vara tonåring. Jag är utbränd bara av att höra om allt drama.




*alltså på finlandssvenska. Dessa hade ingenting med mandelmassa, vispgrädde, sylt (gud förbjude!) eller het vägg att göra.

...eller så är det bara jag som är paranoid.

Rådgivningstanten välkomnade mej med ett "Hej Jeanette! ...eller Peppe kallas du ju för."  Efterföljt av en, vad jag tolkade som, mycket menande blick. Sedan nämnde hon inte vägningen av min kropp med ett ord, reciterade inga recept* och ojade sig inte ens över magens blygsamma magnitud.

Min paranoia säger att hon läser bloggen. Hej, i så fall!


*förutom att hon vetenskapligt nog tipsade mej om att chili kan sätta igång förlossningen.

...eller så är det bara jag som är paranoid.

Rådgivningstanten välkomnade mej med ett "Hej Jeanette! ...eller Peppe kallas du ju för."  Efterföljt av en, vad jag tolkade som, mycket menande blick. Sedan nämnde hon inte vägningen av min kropp med ett ord, reciterade inga recept* och ojade sig inte ens över magens blygsamma magnitud.

Min paranoia säger att hon läser bloggen. Hej, i så fall!


*förutom att hon vetenskapligt nog tipsade mej om att chili kan sätta igång förlossningen.

Sedan visade det sig vara fint väder nog för att dra på sig ett par solglasögon och ett fortsatt gott humör.

Idag var en var en av de dagar då jag vaknade till att Magnus låg och fnissade högljutt bredvid mej i sängen. Jag kände kärlek och ömhet i mitt hjärta ända tills han vaknade och detaljerat* återgav mej den komedi som utspelats i hans huvud.

*jag menar, klockan var faktiskt sju på morgonen och inte ens min kärlek är stark nog för att uppskatta ett utdraget drömreferat.

Trean:
"Hur får man X att bli kär i mej? Jag har gjort allt, förklarat för honom hur mycket han betyder för mej. Ringt honom. Skickat gulliga sms. Köpt presenter. ALLT!"

Relationsexperten:
"Nej, nej, nej! Glöm allt du hittils lärt dig. Man blir alltid nästan intresserad av den som inte är så intresserat av en själv. Behandla honom således med artigt ointresse. Om du MÅSTE svara på hans sms, gör det timmar efter att hans meddelande kommit. Helst inte alls. Var trevlig, men distant. Din likgiltighet kommer att bära frukt. Jag önskar att det inte var såhär och att ärlighet och öppenhet varade längst, men inledningsvis är kärlek ett fult spel."

Ibland kommer jag på mej själv med snegla i skyltfönster för att se om jag börjat vagga fram som en pingvin. Ni vet, lite bakåtlutad, magen med riktning himlen och steg som riktar sig lika mycket åt sidorna som framåt.

Gravidgången.