När man föder barn tappar man fingertoppskänslan för vad som är koscher att tala om. Karin menade att flytningar är en riktlinje att hålla sig till. Eller borta från. Flytningar är helt enkelt för intimt för att bloggas om. Igår kom jag på mej själv med att beskriva hur gigantiska bröst man får av att producera mjölk.

Jag ba:
"Alltså det är PRECIS som om man sprutat silikon i dem. De stod RAKT ut och var stenhårda. Helt surrealistiskt det också. Jag var så chockad att jag höll på att börja gråta när jag såg mej själv i badrumsspegeln, men nu har de som tur lugnat ner sig lite."

Min samtalspartner (tror det var Hallonet) flackade nervöst med blicken och klämde artigt fram:
"Eh, jaha..."

...and now over to something completely different. Sara Granér är en fruktansvärt rolig kvinna. Läs hennes serier. Okej?

Det är inte ofta folk som Magnus och jag kommer i kontakt med barnsånger. Därav vet vi inte riktigt vad vi ska uppträda med när vi vaggar omkring med en gråtande unge på armen. Magnus har löst problematiken med att sjunga olika alster av 50 Cent, medan jag hittar på verk som oftast handlar om en liten dude som heter Vidde Viddelito.

Magnus bästa vän Tommy fick barn i oktober och sjunger uteslutande Ja må han leva och Sveriges nationalsång.

Efter förlossningen är min mage fruktansvärt len. Lite som en hästmule. Då och då får jag lust att be människor känna sensationen, men så slår det mej att det kan uppfattas som lite för intimt och låter bli.

Som den försummande och dåliga moder jag är gjorde jag igår en avstickare till Ratatafesten. Det var hemskt trevligt. Alla verkade så sjukt glada för Magnus, Vidars och min skull att jag blev lite rörd i hjärtat.

Karin, Festbloggen och Peppar lägger antagligen ut bilder inom kort.

Jag:
"Jag är så sjukt dålig på att känna igen ansikten. Det är nästan som en sjukdom. Vad heter den där hjärnskadan som man kan ha då man inte känner igen ansikten?"

Basse:
"Totalt ointresse för någon annan än sig själv-syndromet?"

Vad är grejen med alla kaninmotiv på spädbarnskläderna?

8.30  Vaknade (Vidde sov)

8.45 Bytte blöja på spädisen bredvid mej* (han sov)

9.45 Åt frukost (Vidde sov)

11.00 Rådgivningstanten kom på besök  (Vidde sov)

11.20 Rådgivningstanten undersökte Vidde (han kissade lite på henne och somnade sedan om)

12.30  Tutt-Lisa kom på besök med Monchichi  (Vidde sov)

12.33 Vi jämförde förlossningsberättelser  (Vidde sov)

13.30 Vi var färdiga med alla blodiga förlossningsdetaljer och försökte få kontakt med Viddelito (han sov)

13.30 Väckte Vidde för lite mat (han somnade mitt i matningsprocessen)

14.15 Tog en power nap  (Vidde likaså)

16.00 Tog ett bad (Vidde sov)

16.30 Magnus matade Vidde. (Han halvsov)

17.00 Magnus tvättade och bytte blöja på Vidar.

17.05 VIDAR VAKNAR!

Vi är alldeles till oss. Vår son är vaken! Det här är det bästa som hänt idag.









*alltså Vidar, inte Magnus. Annars skulle det här vara ett superäckligt inlägg.

Fine, jag är bara 6 dagar gammal som moder, men ibland när jag går in i sovrummet och ser Viddelito känns det fullständigt overkligt att jag är hans mamma. Jag. Är. En. Mamma. Som min mamma Gunilla, fast annorlunda. Det är sjukt. Sjukt, säger jag.