Under promenaden skalade vi av oss kläder som på värsta stripteasen. Så här varmt har det inte varit i Helsingfors sedan augusti 2009. Eller 1976 som på bilden.

Häromdan åt jag lunch på Tori och underhölls av att alla gäster och samtliga som passerade uteserveringen var klädda som om de jobbade som a) AD:n, B) med media eller c) på en reklambyrå. Jag skrattade gott.

Sedan fick jag smaka på min egna överlägsna och beska medicin då mitt sällskap konstaterade att jag klätt mej i exakt samma Rödbergenuniform. Min självbild tror att jag är mycket mera originell och självständig än vad jag i praktiken är.

Häromdagen skulle jag sträcka mej efter en flaska duschgel på andra sidan badkaret. Morgongroggy som jag var föll jag in i det tomma karet. Det var både komiskt och smärtsamt. Som ett litet minne från olyckan uppstod snart tre imponerande blåmärken på mitt lår.

Mitt problem är nu att jag gärna skulle visa upp mina blåmärken för att få sympati och kärlek av min man. Tyvärr kan jag inte göra det eftersom han bara skulle trycka hårt på dem och skratta.

All denna smärta förgäves.

Vad hände sen? undrar ni kanske nu. Jo, jag tog en simpel torgkaffe och åt lite morotskaka. Hörde inte min telefon när André ringde för att fråga om jag och Vidar hade lust att hänga med honom en stund. När jag sedermera ringde upp hade jag missat min chans och fick således promenera ensam runt Brunnsparken. I solskenet. Det var också helt okej.

Catten skriver ett intressant inlägg om självförtroende och komplimagner. Hon menar att hon hör till de kvinnor som mycket sällan får höra att hon är vacker (trots att hon är det).

Jag skrev ett jättelångt inlägg om utseende och bekräftelse, men kände mej sedan lite dum och för politiskt korrekt för att det skulle vara underhållande för er att läsa. Dessutom står jag nu inför ett avancerat blöjbyte och hinner inte formulera mina tankar så att ni ska bli imponerade och tänka: hon är smart, den där Peppe.

Kort sagt: att vara ett snyggo betyder naturligtvis inte att man automatiskt har ett gott självförtroende, men det är oftast trevligt att höra att man är vacker. Men, vi borde kanske fokusera mindre på utseende och ge folk komplimanger för deras handlingar och tankar istället. Vad vet jag.

Frågorna:

1. Tycker du att du är snygg?

2. Vad får du komplimnager för?

Idag handlar Alfamamman om det är okej att bjuda sina egna och andras ungar på godis.

Till min stora förvåning har bilisterna i Helsingfor mycket större respekt för mej som kvinna än som kvinna med barnvagn. I mitt förra liv stannade folk när jag gick över gatan, nuförtiden hänger Viddelitos och mitt liv på en skör tråd varje gång vi är ute på en promenad.

Är det här unikt för Helsingfors* eller upplever ni samma sak i era städer och länder?

EDIT:

Och plötsligt förvandlades den annars så trevliga bloggen till en insändare i Heufvidstadsbladet.


*eller kanske bara mej.

Jag är inte så bra på barnsånger. I praktiken kan jag knappt en enda. MEN idag då Lilla Onsdag bjöd på Teds och Kajs animerade tv-serie Baby Lo påpekade Magnus att jag sjöng med i signaturmelodin. Jag ser det som ett framsteg.

Alla måste kolla på Baby Lo. Klick.

Sedan tog jag en kaffe med min mentor. Hon överräckte den här fina, lilla boken till Vidar och menade att det är viktigt att Vidar omedelbart lär sig tycka om bilar. Han är ju trots allt en liten pojke. Hehe.

Jag ville återge hennes kommentar på ett roligt sätt här på bloggen, men eftersom ironi är så riskabelt i skrift får jag väl bara lov att säga att mentorn egentligen menade det mostatta. Det är dumt med att klistra könsroller på små barn. Är alla med?